Sommar utan filter

Textstorlek:

Åh, tänk om jag hade haft med mig plattan” suckar min son. Han tittar längtansfullt, nästan sorgset, mot den röda solen som sakta sjunker bakom skogskanten, någonstans i närheten av Sparreholm. Snett bakom oss, åt Nyköping till, hissas samtidigt en blekblå fullmåne upp i rymden. De två himla­kropparna tycks ligga i varsin vågskål som bara gungar upp och ner, ostörda av moln, denna oändliga sommar.

Vi sitter på den stora balansvågens egg, vid Sibro kvarn, där Båvens svala underströmmar rinner ut mot Lidsjön. Nere vid strandkanten vadar en brokig skara nattbadare. Några pensionärer har lämnat rullatorerna på den stickiga, fnastorra gräsmattan och svalkar sig nu tillsammans med ett gäng tonåringar, en bredbent MC-knutte och ett par labradorer.

”Men varför behöver du plattan?” frågar jag sonen.

”För att kunna fotografera det här förstås!” Han slår ut med händerna mot skådespelet som omger oss. Det är tydligen stressigt att uppleva så fantastiska saker utan att kunna fotografera, filma, tagga, och publicera. Det som inte finns i plattan är borta för alltid. Så tycks i alla fall logiken säga i den medierade skuggvärld där mänskligheten i allt högre grad befinner sig.

”Sen kan jag lägga ett snyggt filter på bilden”, fortsätter sonen.

”Tänk om det är tvärtom”, försöker jag. ”Tänk om du minns bättre utan plattan. Om du bara tittar med ögonen, känner dofterna, och lyssnar till ljuden.”

Jag är inte säker på att mitt pappaneurotiska budskap går fram. Men vi sitter kvar länge och andas in den svala natt­luften. Vi lyssnar till de plaskande labradorsvansarna, syrsorna och uggleungarna. Smäller myggor och viftar bort tvestjärtar. Visst finns det något melankoliskt, lätt stressande, i en sådan upplevelse. Han och jag, tillsammans på balans­vågens egg, medan tiden rusar. Snart är allt borta.

När vi kryper in i tältet för att sova är vi säkra på att det dallrande eldklotet åter kommer att stiga över Ripsa nästa morgon. Vi ska då paddla ut till Djuröns hemliga äppel­trädgård, Båvens eget Eden, och sitta tysta en stund i det rosa lusthuset. När vi paddlar hem via de grunda vattnen kring Vibyholm kommer vi att se enorma gäddor som ljudlöst simmar under kanoten, samtidigt som nyss flygga kärrhökar oroligt vinglar över vassen. Korna vid strandkanten som trängs under ekarnas skugga. Ser de? Minns de?

En sådan sommar behöver inga filter.