Helena Gärtner var den första kvinnan i styrelsen för den europeiska organisationen för galoppsport, EMHF. När hon var på plats på Irland och talade om det gemensamma skandinaviska regelverket för galopp, som hon varit med att tagit fram, blev hon också inbjuden att berätta om det i Saratoga Springs i USA.
Lästips:
I Saratoga Springs ligger en av USAs äldsta kapplöpningsbanor. Det var väldigt hedrande och roligt att bli inbjuden, men Helena kunde inte åka.
– Det är ett trauma, säger hon och ler lite.
Hon fick packa ihop alla grejer som hörde till informationen och låta någon annan åka.
– Mitt pass skulle gå ut om sex månader och då får man inte resa in i USA. Det här var direkt efter pandemin. Det var så lång väntetid på nya pass att jag skulle inte hinna få något innan konferensen. Det nya passet blev klart dagen efter konferensen, säger hon.
Helenas liv innehåller hästar och har gjort det sedan hon var liten. Hon har hoppat, varit amatörtränare för galopphästar och avlar fortfarande fram nya galopphästar.
Började som djursjukvårdare
Hennes man Pelle Arvidsson är veterinär och de träffades när hon jobbade som djursjukvårdare i Helsingborg. Sedan utbildade hon sig till mellanstadielärare och jobbade 15 år på några olika skolor i Katrineholm. Men år 2000 blev hon ansvarig för utbildning, avel och licenser inom Svensk Galopp.
– Vi samarbetade med The British Racing School i Newmarket i England. Jag var där en hel del, eftersom vi hade elever där. Det var jätteroligt, för det mesta.
– Där fanns det knappt några tjejer, men från Sverige kom det en hel del. Här är det svårt att hitta några killar som klarar viktgränsen på 56 kilo, alla växer ur den. Nu börjar det röra på sig lite mer i andra länder för att få fram fler tjejer.
Hon jobbade 18 år som utbildningsansvarig på Svensk Galopp, sedan sålde Pelle veterinärkliniken och hon tänkte att det var dags för dem att gå i pension.
– Det gick en dag, vi tapetserade om ett rum. Sedan började Pelle konsulta som veterinär och Svensk Travsport ringde och erbjöd mig jobb som utbildningsansvarig för barn och ungdomar.
Väntar föl
Nu närmar hon sig 70 år och arbetar deltid för de 30 travskolor som finns i landet.
– I Sverige är travet otroligt mycket större än galoppen, många fler människor och mycket mer pengar. Travet har medvetet satsat på sina travskolor och det är jättebra.
Hemma i Lerbo utanför Katrineholm går det fyra ston och en fölunge i hagen. Helena väntar på tre föl till.
– Alla föl vi fått genom åren har inte varit snabba och framgångsrika, men en del har varit snabba.
Den allra bästa hästen, Good Eye, vars pappa är från Rävdansens stuteri i Ärla, sprang in miljoner till ägarkonsortiet.
Royal Ascot
– Pelle och jag stod på elitloppet i trav på Solvalla, när telefonen började ringa. Då vann han ett stort lopp i Tyskland.
Nästa steg för Good Eye var Royal Ascot. Den mest kända galopptillställningen i Storbritannien, med de största tävlingarna sett till prissummorna. Där tävlar världens bästa hästar om miljontals pund.
– Det var helt otroligt att han skulle springa där. Vi fick platser i området närmast kungligheterna.
De laddade för att se Good Eye springa. Flygbiljetter, hotell för att inte tala om kläder.
Inträffat en olycka
– Det finns speciella klädkoder som man måste följa, annars kommer man inte in. Det är angivet hur stort brätte hatten måste ha och liknande.
Deras avdelning på Royal Ascot heter Queen Anne. Avdelningen bredvid, där kung Charles och Camilla satt, heter naturligtvis Royal.
Men på onsdagen, tre dagar innan loppet, ringer tränaren och säger att hästen har skadat sig så svårt att det inte blir något Royal Ascot-lopp för Good Eye.
– Men då hade vi laddat upp med allt, så då åkte vi i alla fall. Och det var en otroligt häftig grej, även om vi inte hade någon häst med i loppet.
Karriären över
I och med skadan var Good Eye slut som galopphäst. Han fick komma hem till Helena och Pelle som konvalescent. Nu är han ridhäst i Björkvik.
– Det är en jättesnäll och rar häst. Att vara ridhäst är inte lika jobbigt som att vara galoppör, säger Helena.
Hästarna har dominerat livet för Helena, och gör det fortfarande.
– Jag har träffat otroligt många fina hästar, spännande människor och rest mycket, främst tack vare mitt jobb inom galoppen.