Efter ett par dagar med glansis och lagom vind på Hjälmaren kom snön och det blev vindstilla. Som tur var EM-tävlingen i princip avgjord redan efter två dagar. Men isjakt-seglarna som är vana att vänta på vind och på is, väntade och hoppades att de skulle kunna köra Europacupen på Hjälmaren också.
Kappseglingen på is sker åtta kilometer ut från land på Hjälmaren. Fredrik Decker och Ulf Torberger i tävlingsledningen åker fyrhjuling ut för att mäta vinden på sjön. Europacupen kräver lite vind, annars går den inte att genomföra.
– Det är ganska många yrkesfiskare på sjön också. Vi måste ta hänsyn till dem och lägga banan så vi inte är ivägen, säger Ulf Torberger.
EM-tävlingen var avklarad på två dagar. Fyra omgångar på måndagen och lika många på tisdagen. De åtta omgångarna räcker för att få fram medaljörerna i årets EM. Som tur är, för sedan börjar det snöa och slutar blåsa.
Mathias Tennström och Willem de Wille tävlar för Sverige. De fick lite problem när vinden mojnade.
– Ja, vi tappade fart och blev omkörda. Det är lättare när det blåser hård vind, säger Willem de Wille.
En erfarenhetssport
Bättre gick det för Thomas Tennström och Bernhard Rost som inte tappade farten utan blev silvermedaljörer.
– Jag har hållit på i 20 år. Det här är en sport som man blir bättre på med erfarenhet. Det är mycket teknik. säger Bernhard Rost.
De tävlar med ganska stora isjakter som heter Monotype-XV. Banan är 2,1 kilometer lång och den ska köras tre varv i en åtta. Det är fyra länder som gör upp i EM. Förutom Sverige är det Holland, Polen och Tyskland. Ryssland brukar vara med också.
Holländare gillar isjakt
EM–guldet tar Bouw van Wijk och Wiebe de Witte från Holland, där isjakt av någon outgrundlig anledning verkar vara populärt, trots att det sällan eller aldrig finns is att åka på.
– Det bor många i Holland och de har alltid varit lite kolonisatörer som gillar att resa, säger Ulf Torberger.
– Vi kommer till Sverige och tränar. Den här sortens is finns inte i Holland, säger Johanna den Haan och Lotte Zwart.
De bjuder på holländska kakor och säger att det är trevligt att träffa andra som gillar isjakt.
Ulf Torberger kommer tillbaka efter att ha mätt vinden en bra bit ut på sjön. Den är knappt mätbar, så det blir ingen Europacup körd på Hjälmaren.
– Det sociala är också viktigt, säger Ulf Torberger.
Det är en liten sport. Ulf Torberger säger att den finns tio aktiva isjakter i Sverige och tio som är inaktiva.
Svindlande hastighet
– Det är sport för naturälskare. Det är kul att fixa med kappseglingen, men det är också roligt med adrenalin och hög fart.
Vid kappsegling kan farten öka från 50-100 kilometer i timmen på 2-3 sekunder. Accelerationen är svindlande. Toppfart vid kappsegling är cirka 130 kilometer i timmen.
– Det är en sport som består 95 procent snack och drömmar. sedan är det kånkande, bärande, meckande och fem procent segling, säger Thomas Olheden, som också är med i tävlingsledningen.
Han håller på att sammanställa historien om Isjaktseglandet. Det började som en sport för överklassen i slutet av 1800-talet.
– Den första delen kallas de gyllene åren, då var det kungligheter, adel och kultureliten som seglade isjakt.
Då var det stora, tunga jakter som var konstruerade av ingenjörer. Den första SM-tävlingen kördes 1940. Sedan dess har isjakterna blivit lättare och mindre.
– Jag har en isjakt som heter Nora från 1917. Den väger fyra gånger så mycket som en av dagens tävlingsjakter, säger Thomas Olheden.
En monotype-XV måste väga 200 kilo. Bernhard Rost säger att deras väger 250 kilo.
– Ju lättare desto snabbare.