Dags för bakvända världen igen

Textstorlek:

EU-kommissionen har presenterat ett förslag som går ut på att inget land ska få ha ett generösare flyktingmottagande än något annat. För att få stopp på spiralen av åtstramningar som pågår – där Sverige är med. Nu undrar jag; på vilket sätt skulle det hjälpa dem som söker asyl?

Och jag undrar också vad som utlöser vår vilja att hjälpa.

– Mamma, mamma! Vi måste hjälpa den!

Den lilla flickan kom springande med en liten harunge i sina kupade händer. Hon hade räddat den från katten. Bedårande söt, en liten ulltuss. Det syntes inga direkta sår, men den andades stötvis och efter bara några minuter upphörde andningen, den lilla kroppen blev alldeles slapp.

Katten blängde missnöjt. Med facit i hand skulle hon lika gärna kunnat få behålla sitt byte.

– Nu har den dött till ingen nytta. Sa de gröna ögonen.

Hade ingen sett det hade katten fått ett skrovmål och det hade inte varit mer med det. Men med möjligheten att ingripa så är ett liv alltid ett liv. Och i döden värt respekt. Eller är det så?

– Döda den!

Det är samma barn som i vild panik fäktar efter en broms. Den sätter sig på fönsterrutan och – splatt. Getingar är ok att döda, myggor klappar vi ihjäl på löpande band.

Själv är jag flugsmällans obestridliga mästare. För att inte tala om de rullande massmorden. Hur många liv har släckts ut i den där svarta sörjan på vindrutan?

– Jamen, invänder någon. Deras uppgift är att dö, att bli mat till tornseglare och flugsnappare till exempel. Det spelar väl ingen roll för dem hur de dör?

Kanske inte. Men hur är det med den som dödar? Eller låter bli att hjälpa någon som är i fara.

Allt fler hundar, katter och hästar får numera trotjänarbegravningar, men hur djuren vi äter lever och dör bryr vi oss inte allt för mycket om. Är det skillnad på vilken respekt deras liv är värda?

Vilken respekt visar vi de grävlingar, rävar och harar som i massor dör på vägarna; i bästa fall direkt när de träffas av bilen, som sen rusar vidare. Sen kommer nästa och nästa och nästa och förvandlar det som kanske var en mamma eller pappa till en oformlig hög köttfärs.

Är det för mycket begärt att bilisten offrar någon minut av sin dyrbara tid för att kontrollera hur det gick och flyttar det döda djuret åt sidan? Var går gränsen för de liv vi ska respektera?

Går gränsen vid hudfärg, religion eller antalet ben? Åtta? Sex? Fyra? Två?

Ta ett chips, zappa vidare mellan såporna och fundera på det.

 

Lena Näslund