– Just den här fjärilen har bara några dagar på sig innan den dör, den har ingen mun, kan alltså inte äta utan fokuserar på att göra nya fjärilar.
Håkan Elmquist har tillsammans med bildredaktör Göran Liljeberg skrivit ”Sveriges fjärilar”, 750 sidor om samtliga Sveriges storfjärilar som dokumenterats i Sverige, åtminstone någon gång sedan 1800-talet.
– Några kan vara på tillfälligt besök och andra kanske bara fanns under 1800-talet, men är de dokumenterade finns de med, säger Göran Liljeberg.
Han har slitit hårt för att få tag i bilder på alla. Ur den danska motsvarigheten har han kunnat hämta många bilder, men det är en del arter som skiljer oss från danskarna. Över 100 fotografer har bidragit till de 3000 bilder som ryms i boken, både av fjärilar i sin naturliga miljö och uppnålade som studieobjekt.
– Ända sedan vi var grabbar har vi tyckt att det finns ett behov av en riktigt bra fälthandbok.
Det var så det började. Som smågrabbar tittade de och fascinerades över skönheten, fångade för att titta närmare och samlade för att lära sig mer.
– När vi blev äldre var det kul att sticka iväg för att se vad som fanns till exempel i Skåne, säger Håkan.
– Jag älskar campinglivet med kompisar, att sitta med polarna runt lägerelden och enas om vad man sett under dagen, säger Göran.
– Det är många fågelskådare som tittar på fjärilar under sommaren. Vi har flera kompisar som hänger på när fåglarna ligger lite lågt, fortsätter han.
I Håkans trädgård på Hedlandet utanför Mariefred finns olika fällor som lockar till sig fjärilar. En plasttunna med lampa på locket lurar lömskt ner dem i tunnans mörker. Göran tittar ner och lyfter upp en stor skalbagge.
– En kastanjeborre, man vet aldrig vad man får, säger han.
Håkan visar upp en vit lurvig fjäril som också fastnat i fällan.
– Håren hjälper den att hålla värmen. Färgen på vingarna sitter på små, små fjäll, som mosaik eller taktegel. Klappar du för länge glider färgen av vingarna som blir genomskinliga.
Det är en större gaffelsvans. Det låter som något ur Harry Potter vidunderliga värld. Eller som poesi. ”Lingonplattfly, tallsvärmare och föränderligt sälgfly,
asplövmätare, ektandvinge och en större gaffelsvans.” De räknar upp sorterna och låter dem flyga iväg. Just den här gången fanns ingen dödskallesvärmare, månmätare eller flenörtkapuschongfly i tunnan, tyvärr. Poesin hade kanske blivit bättre med dem.
Ut ur en trång gång mellan Håkans hus och uthus fladdrar en påfågelsspinnare till, som är så trind och rund att den knappt kan flyga.
– Det är en hona. Det är runt henne som hanarna har cirklat, säger Håkan glatt.
– Inte runt honan vi har i buren.
Hon flaxar i väg och orkar hålla sig någon meter över markytan. Vi är lurade, feromonerna kom någon annanstans ifrån och antagligen har det varit full fart bakom Håkans uthus, men det struntar Håkan och Göran i. De är glada att det fanns en fjäril till och kliver iväg uppför backen för att visa nästa fälla. Där sitter de på nätterna och lockar fjärilar till sig genom att doppa snören i sockerblandat rödvin och tända lampan som är riktad mot vitt skynke.
– Fjärilar har faktiskt lite känsloliv. De kan bli skrämda och bete sig som nervösa hästar, förklarar Håkan.
– Hjärnan är liten och hänger ihop med magen inte med ryggraden. De tänker väl inte några djupsinnigare tankar, men har koll på reviret, fortsätter han.
Meningen med fälthandboken över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar är förutom att vara en komplett kunskapskälla att sprida kunskap och öka intresset för dem och att på sikt få människor intresserade av natur och naturvård.
– Fjärilar är viktiga indikatorer på förändringar i naturen. Många arter är arter är mer eller mindre hotade och finns på artdatabankens rödlista, säger Göran.
Och vem vill vara utan arter som bastardpärlemor- eller kovetenätfjäril som båda är hotade till livet. Kanske inte ens utan hallonglasvinge, kattunvisslare eller gräselefant som inte är hotade men som jag nämner för att de har lyriska namn.
