Trött gammal demokrati

Textstorlek:
Annons:

Det är demokratijubileum på gång. Den 17 december är det 100 år sedan riksdagen tog det första steget mot allmän och lika rösträtt. Det avgörande beslutet fattades i skuggan av de socialistiska revolutioner och nationella frihetskrig som härjade i Ryssland, Finland, Tyskland och många andra länder efter världskrigets slut, hösten 1918.

”Bättre att räkna huvuden, än att hugga av dem!” som en rättfram vänstersocialist uttryckte saken. ”Genomför vi inte rösträtten idag finns kanske ingen riksdag att gå till i morgon”, sa en uppgiven högerpolitiker. Så banades väg för det demokratiska genombrott som Sverige upplevde 1918 – 1921. Två miljoner nya väljare, varav 1,7 miljoner kvinnor, fick rätt att påverka landets styre. Hurra! Må demokratin leva uti hundrade år! Eller?

De senaste tre månaderna har jag jobbat med en skrift om demokratins historia riktad till Sveriges gymnasieelever. De har varit ett spännande uppdrag, men också utmattande. Jag har läst tusentals sidor, skrivit och slängt hundratals, och är vid det här laget ganska trött på demokrati. Det är tyvärr en känsla som jag delar med stora delar av det folk som i teorin ska styra vårt land. Ganska få bryr sig, ännu färre engagerar sig.

Under ståndssamhällets tid, från 1200-talet fram till 1860-talet, var det i praktiken en knapp procent av folket (kungen och adelsmännen) som styrde landet. Idag har alla medborgare rösträtt, men endast en procent är aktiva medlemmar i de politiska partierna. Redan 1918 varnade högerpolitikern och rösträttsmotståndaren Harald Hjärne för partiväsendets faror: ”Folkviljan är alltför ofta en industriprodukt av partiorganisationerna och deras agitationsmaskiner!” sa Hjärne.

Tyvärr hade Hjärne rätt i sin bistra varning. Partierna har blivit samtidens politiska adel. Agitationsmaskineriet har accelererat med hjälp av radio, teve, sociala medier och heltidsanställda kommunikatörer. Elitdemokrati och stelnade arbetsformer hämmar möjligheten för ”vanligt folk” att påverka.

Men på senare tid har det kommit nya idéer om hur folkstyret kan utvecklas: fler kommunala folkomröstningar på nätet; låt invånarna tillsätta de högre tjänstemännen; inför person- istället för partival; lotta in representanter i fullmäktige; belöna de bästa medborgarförslagen med femtiotusen kronor – ja, det finns många sätt att ”återuppfinna” demokratin.

Det är vanskligt att dra lärdomar av historien, men jag vågar ändå påstå följande: stora politiska förändringar föds genom ilska och kamp utanför maktens boningar. De ”däruppe” har inget behov av radikala förändringar. Alla hundraårskalas följs snart av en begravning. Demokratin behöver en folklig pånyttfödelse, inte en respirator som tillhandahålls av den politiska elit som ser fram emot ytterligare tio, eller tjugo år med samma förkalkade system.

Annons: