Grupptryck vi slipper i vår familj

Textstorlek:

 

Det finns flera saker som gör mig glad för att vi valt att hemundervisa våra barn. En sak som jag tycker är skönt med att inte ha barnen i skolan är att de inte vet vad mobbning är. Eller, de vet ju vad det är, men det är inte så stor risk att de behöver utsättas för det eller utöva det. Och om de har hamnat i något gäng med barn där det förekommit, så har de helt enkelt sagt ifrån, eller lämnat leken. Det är ju tyvärr inte lika lätt att göra det när man går i skolan och måste träffa samma barn hela tiden.

Detta gör också att våra barn gladeligen leker, eller umgås med vilka andra barn som helst. Det är inte så viktigt för våra killar att nödvändigtvis bara leka med andra killar i samma ålder. De har aldrig blivit utsatta för nationalitets- genus- eller åldersindelning och därför leker de lika gärna med en 4 år yngre tjej, som en 8 år äldre kille med utländsk härkomst.

Fast det är klart att när de sökt sig till fritidsaktiviteter, så har de ju blivit utsatta för åldersindelning och då har vi fått förklara varför det är så. Ibland kan det ju vara så att kroppen bör ha nått en viss motorik eller hjärnan en viss mognad för att kunna fungera bra tillsammans med andra och på så sätt underlätta för tränaren att instruera sin grupp.

Men när vår minsting ville börja i karate, så blev det lite svårt att förklara för honom varför han inte fick vara med för att han var ett år för liten. Han såg ju att det i den tränande gruppen fanns barn som var mindre än honom. Tack och lov så var klubben villiga att låta honom gå ett par träningar på prov och det gick ju hur bra som helst, så nu tränar han karate varje vecka och är jättestolt!

De har heller inga problem med att leka med ”tjejsaker”, eller ha ”tjejkläder” på sig. Det har alltid varit en salig blandning av kulsprutor och dockor, skinnpajar och rosa linnen i deras leksakslådor och garderober. Vår mellanpojke gick i klänning i drygt ett år, när han var i 5-årsåldern, för att han kände sig fin i det.

Skulle vilja se det dagis, där det skulle ha funkat! Vår minsting, som idag är 7, går så gott som alltid i rosa kläder. Gärna med Hello Kitty-märke.

Vi slipper också att alltid köpa sprillans nya saker av allting. Grabbarna kör gladeligen runt på begagnade cyklar och vi köper nästan allt second hand: kläder, laptops, nintendospel, you name it… och då är vi tillbaka till där jag började: Eftersom de inte går i skolan behöver de inte riskera att utsättas för mobbning för att de inte har det senaste spelet, den nyaste cykeln, den vassaste smartphonen eller de rätta kläderna.

Det är såna saker som gör mig extra glad över vårt val att hemundervisa – sakerna vi slipper!