Länsstyrelsen ställer upp med 1,2 miljoner, 200.000 kommer från en stiftelse upprättad av Torsten och Ragnar Söderberg. Rester av pengarna jobbar gubbarna på ”dagiset” ihop genom sina insatser.

– Det här är en mångårig dröm som nu ska genomföras, säger Leif Sundeblad. Tänk bara att få höra den 700 kilo tunga hammaren bulta igen och det bara med hjälp av vattnets kraft.

Efter att ha lotsat 1.600 personer runt i anläggningen på Smedjans dag är det ett lite slitet gäng som tar nya tag för ännu en arbetsdag i smedjan. Leif Sundeblad, Per-Uno Eriksson, Ingvar Köhler, Lars Blomqvist och Jussi Sihvo har dock det givna målet i sikte. Smedjan ska en gång stå där som den gjorde 1924, den dag då bristande lönsamhet gjorde att den stängdes.

– Visionen är att det ska se ut precis som när gubbarna gick hem, allt ska ligga på plats och allt fungera. Men dit är det långt och frågan om vi får uppleva det i vår livstid.

Med tanke på att den gamla smedjan från 1799 är i princip orörd har den klassats som byggnadsminne och därmed också av riksintresse. Något som innebär att det också är lättare att få statliga pengar till olika renoveringsprojekt.

– Smälthammarens byggdes 1830 och var i funktion ända fram till 1924, fortsätter Leif. Den användes för att smida fyrkanter av det glödgade järnet, som sedan forslades till nedre bruket där de valsades ut till hästskor.

Hammaren drevs av ett vattenhjul med en diameter på dryga 3,5 meter. Hjulet bestod av åtta gjutjärnsdelar per sida där skovlarna var fästade. Enbart järnet i hjulet vägde ungefär två ton.

– Vi hittade alltsammans på botten av ån. Träet var naturligtvis uppruttet men metall i fantastiskt skick, inflikar Per-Uno Eriksson. Gjutjärn rostar inte alls på samma sätt som stål. Alla delar kan efter rengörning återanvändas, vilket gör att kostnaden för uppbyggnaden minskar avsevärt.

Nu blir det företaget Svensk ByggTradition från Aneby i Småland som ska återskapa hjulet, den mäktiga träaxeln in i smedjan liksom hammaren med sitt tunga huvud.

– Axeln ska tillverkas av tallstammar vi sparat och torkat under många år, fortsätter Leif. Den är inte solid utan består av många delar för att bli stark och sammanfogas sedan med bandjärn.

När smälthammaren åter börjar slå sina tunga dunkanden om några år återupprättar den också en annan bit av industrihistorien. Gjutsjärnsdelarna i vattenhjulen tillverkades av Brevens bruk medan huvudet till hammaren göts i Finspång.

Nu tas ytterligare ett steg det återuppbyggnadsarbete som inleddes efter en utredning år 2000. Då var i princip bruket fallfärdigt. Nu har otaligt många timmar frivilligt arbete och åtskilligt med statliga men även privata slantar gjort att det är på väg att återuppstå i sin forna glans, inte bara byggnadsmässigt utan också när det gäller funktion.