Vandring till Sörmlands största flyttblock

Textstorlek:
Annons:

Hembygdsföreningens andra sommarvandring måndagen den 20 juli gick till Sörmlands största flyttblock och Sveriges näst största enligt Riksantikvarieämbetes sida fornsök. Mäktig var den i alla fall, Dagslötastenen, där den ligger högst uppe på en smal bergsrygg cirka 10 x 20 meter stor. Den är ditslängd av en jätte som bodde vid Grytsta skans på andra sidan sjön Valdemaren. När han fick höra kyrkklockorna ringa fick han sådant obehag av det att han slängde i väg stenblocket som dock inte nådde ända fram. Det här lär ju ha varit på 1100-talet för då är kyrkan bygd om de hade klockor i kyrkan från början det vill säga. Jättar kanske det inte finns några kvar men det sägs att stenen fortfarande vänder på sig varje gång kyrkklockorna ringer.
Vi var ca 20 personer som deltog i vandringen. En deltagare berättade att det förr fanns en stege så man kunde komma upp på stenblocket. Därifrån ska man ha sett ända till Sköldinge skola. Och motsatt berättades också att man på vintern när det är snö ska kunna se stenen från höjden bortom skolan.
Sedan for vi till Valsta gård och drack kaffe i trädgården under den stora linden. Efter en nästan höstruskig dag hade det blivit en underbart vacker sommarkväll, vindstilla, varm och solig och med doft av nyutslagen lind.
Som en extravandring gick sedan hälften av gänget vidare till trefaldighetskällan som också ligger i närheten av Valsta. Från grusvägen mot Norrtorp är det knappt en kilometer att gå på en äldre skogsväg. Den gamla diligens vägen enligt en av deltagarna. Källan är inte vilken källa som helst utan en som springer fram mot norr. Sådana källor ska enligt gammal hävd ha haft ett hälsobringande vatten. Enligt gammal tradition vandrade man vid trefaldighet, alltså helgen efter pingst, under tystnad till den på förhand med blommor utsmyckade källan. Där drack man sedan märg i ben eller ut det onda och in det goda. Båda uttrycken betyder att man skulle stärka sin hälsa. Ofta gick man någonstans och dansade efteråt till musik från några av socknens spelemän. Det finns många nedtecknade berättelser från folk som var med på sådana vandringar vid början av 1900-talet. Det är en tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Seden ogillades av protestanterna på 1500-talet och avtog för att åter bli vanlig på 1600-talet.
Vi drack av det hälsobringande källvattnet som smakade friskt och gott och fick oss sedan en härlig sommarkvällspromenad tillbaka genom skogen.

Sköldinge Valla Lerbo Hembygdsförening

Annons: