Kyrkogårdsvandring i Österåker

På bilden berättar Ingrid Söderberg om Lars Jönssons Emma eller Emma Larsson, som hon hette. Foto: Arne Westberg
Textstorlek:

Många, säkert bortåt femtio personer, kom för att höra ”glimtar och öden från förr” när hembygdsföreningen berättade om sex personer som vilar på kyrkogården. Ingrid Söderberg berättade på sitt fina sätt om tre kvinnor som betytt mycket och varit kära vänner och grannar. Först om sin mormor Anna Olsson Hartman, som kom till Nysätters handel i Ättersta som affärsbiträde och så småningom träffade sin blivande man, Jöns-Ollas-Pelle eller Per Olsson från Blomsterhult, som han hette. Lars Jönssons Emma var nästa kvinna, duktig väverska som bodde i Säby. Nersa-Linnéa odlade grönsaker, hade höns och var en trogen säljare på torgdagarna i Katrineholm.

De tre männen, som Arne Westberg berättade om var först Post-Erik från Joggas i Hulla. Erik Eriksson som han hette körde posten, redan år 1904, från Vingåker till handelsboden i kyrkbyn i Österåker. Skräddarmästaren Nils Andersson från Johanneslund var relativt okänd tills nyligen då ett mail från Amerika dök upp med mycket uppgifter om hans familj. Hembygdsföreningen fick ännu en berättelse att lägga till de förut cirka 400 som finns bland de omkring 1600 gravarna på kyrkogården. Som avslutning kom vi till en grav som har återutnyttjats på senare tid. Sånt händer på kyrkogårdarna runt om i Sverige, men genom gravregistret vet vi att tidigare fanns en grav där och det var om denna man, Gustaf Nilsson eller Kul-Pippi som han kallades, berättelsen handlade. Det finns många små och roliga historier om denna man. På gamla dar kunde man se Gustaf och hustrun Augusta komma gående hand i hand på vägarna, han blev nämligen helt blind. Men han fann sig i sitt öde med orden ”Har Gud låtit mig bli det, så får jag väl vara nöjd med det”.