I Näshulta invigdes "Svalhalla"

Mitt Sörmland - Näshulta manskör invigde "Svalhalla"Näshulta manskör invigde "Svalhalla".
Textstorlek:
Annons:

I ett diabasbergsschakt vid Svalboviken har man haft sångpremiär med Näshulta manskör, under ledning av kantor Staffi Lontos och en storpublik på hela 300 personer hade letat sig dit. Invigningen av ”Svalhalla”, som platsen helt naturligt döptes till, svarade markägaren Hans Pettersson och sondottern Tindra för.

Efter att kören, som för kvällen var 13 man, hade börjat med en sång i ”fjärran” stegade de in på scenen med sin dirigent i täten. Det blev sånger på svenska, engelska och även en isländsk folklåt. Akustiken var inom dessa nära 40 meter höga bergväggarna nog så bra som i ett kyrkorum. Ingen teknik i form av el och högtalare behövdes.

Vissa låter minns man bättre än andra. Filmlåten ”The Hobbit” med solisten Torgny Sundström tillhörde dem liksom extranumret ”Uti vår hage”.

Under det att kören fick en kort paus berättade Lontos om bergets historia. Här började man bryta diabas 1955. Hade vi varit här då eller tidigare hade vi stått mitt i berget eller mer troligt uppe på berget. För 100-150 år sedan kanske någon vallflicka gick här på bergssluttningarna och vallade torparens kor under det att hon sjöng. Samtidigt, som vi hörde denna berättelse, hörde vi långt bort lockropens höga toner från vallflickan. Publiken såg ganska förvånad ut innan de uppfattade varifrån lockropen kom långt bort i schaktet.

Kvällen rann iväg alltför fort och vi hade gärna hört manskörens stämmor lite längre och då även med några flera svenska sommarvisor. Vi får glädjas åt att vi varit med om en fullt godkänd världspremiär tillsammans med Näshulta manskör.

Som avslutning visade sig också vallflickan, som för kvällen var fru Lontos, med den ljudliga stämman. Medan publiken började resa sig sjöng hon: ”Ni får gärna stanna kvar …………”. Många tog henne på orden och packade inte ihop sina picknickkorgar förrän solen sänkte sig bakom den västra bergväggen och både kropp och själ hade fått sitt.

På hemvägen beundrade vi de blomsterkrukor som placerats ut och blev sköna kontraster till de gråsvarta bergväggarna och grushögarna. Vi ser fram emot en fortsättning i Svalhalla, på gränsen mellan Näshulta och Floda, nästa sommar eller kanske redan i höst. Vad vet jag?

Annons: