”Hela Sveriges lilla Fästmö” ur tiden

Textstorlek:

Skådespelerskan Birgit Rosengren-Ahrle, syster till den legendariska operettsprimadonnan Margit Rosengren, änka efter skådespelarna Elof Ahrle och Eric Gustafsson, mamma till Anita, Carina och Leif Ahrle begravdes på onsdagen den 26 oktober, precis en månad före sin 99-årsdag. Efter begravningen hölls tre tal, av TV-journalisten Suzanne Axell, operasångerskan Siv Wennberg och av mig. Jag gjorde det främst som en hälsning från min snart 100-åriga mamma som var Birgits bästa vän sedan tidiga bandomssomrar i Vaxholm.

Jag berättade om Birgits möten med den tidens ”stora” inom teatern. Om när Ernst Eklund artigt avvisade hennes försök att få arbete vid hans teater med uppmaningen att ”höra av sig om en tid igen”. Birgit tog detta ad notam och knackade på dörren efter två dagar igen – ja, två dagar är ju också ”en tid”. Hon fick jobbet!

Om när hon vördnadsfullt presenterade sig för Julia Caesar – vår tids största och härligaste ”satkäring” – med att det skulle ”bli så roligt att få arbeta med Fru Ceasar” och fick det snabba och barska svaret: ”Fröken Caesar om jag får be!”

Om hur det gick till när hon blev antagen till Dramatens elevskola. På första bänk satt Pauline Brunius, Lars Hanson och Anders de Wahl och Birgit hade fått en text ur Romeo och Julia som hon skulle spela upp. Som ”motspelare” – en torr kontorstjänsteman som läste direkt ur manus. ”Scenbilden” bestod av två skärmar. Efter en stund avbröt Birgit det hopplösa företaget och gick fram till rampen och sa: ”Ursäkta mig men jag måste faktiskt gå och hämta en balkong!”

Om det var munterheten detta väckte eller uppförandet – med balkong – som följde, som fällde avgörandet vet jag inte, men in på scenskolan kom hon.

Birgits alltid goda humör och postitiva livshållning hjälpte henne inte minst sedan hon i mitten på 40-talet drabbades av polio och tvangs lämna scenen för ett arbete på Sveriges Radio. En besvärlig fraktur i samband med ett fall ur en lift gav henne svåra smärtor som till slut blev henne övermäktiga. Annars hade hennes livsaptit och glädje låtit henne uppleva sin 100-årsdag som Suzanne Axell uttryckte det.