Men i mörka stunder undrar jag ändå: när börjar egentligen framtiden?

Trots att den här våren har varit ovanligt motspänstig kommer våren allt tidigare. Varje år når en ny fjärilsart Sörmland söderifrån. Fästingarna blir fler i takt med att vegetationsperioden blir längre. Isarna i Arktis krymper – och trots de två senaste vintrarna blir det allt mindre is i Östersjön – is som har betydelse för små organismer som ger fiskarnas, fåglarnas och sälarnas mat kvalité.
Trots sådana fakta fortsätter Sveriges klimatutsläpp att öka istället för att minska – som vi beslutat. Trots det säger en stor del av Sveriges kommunpolitiker att de inte är säkra på om det finns något klimathot. De som ska besluta om framtidens uthålliga samhälle.

Nya stadsdelar växer fram. Ofta är de byggda på jordbruksmark. De skulle kunna vara framtiden. Istället för att lantbruket upphör och djuren försvinner borde framtidens boende innehålla möjlighet för alla att odla en del av sin egen mat. Avloppet ska inte vara ett problem som spolas ut i vattendragen utan cirkulera till allas bästa. Varför inte i gemensamma växthus – uppvärmda med solenergi – där alla kan få en egen odlingslott. Och behåll bondgård och brukare!

Skrämmande nog blir det allt fler som inte riktigt vet hur maten produceras, som aldrig hört tackans småprat med de små lammen. Alltför många tvingas nöja sig med bostadsområdenas pliktskyldiga prydnadsbuskar. Jag såg början till något annat när jag hälsade på i en lägenhet hos allmännyttan i grannlänet. I rabatten vid porten hängde mogna tomater i klasar, bredvid gurka, dill, kryddor och rosor. Hyresgästerna själva skötte gården, hyresvärden höll med plantor och frön. Förutom en vacker gård, färska grönsaker ledde projektet till minskad skadegörelse, mindre omsättning av hyresgäster och ökad samvaro.

Varför inte se till att varje skola har en egen skolträdgård? Problemet att sköta den på sommarlovet är enkelt avhjälpt: det är ett väl ett perfekt sommarjobb?

Det är de små stegen som tar oss till framtiden. Vem vågar gå först?

Lena Näslund

Vad finns det då för förutsättningar för ett samarbete?

Är Miljöpartiet – med sin extremt landsbydsfientliga agenda – över huvud taget ett parti att samarbeta med? För regeringen? För Centerpartiet?

Skulle Miljöpartiet få sitt reseavdragsförbud igenom på sin partikongress nu i maj och skulle detta i ett kommande skede också bli politisk verklighet, då skulle en död hand läggas över den svenska landsbygden, en fullkomligt död hand.

För alla landsbygdsbor i arbetsför ålder som inte har sin försörjning att hämta på gångavstånd från bostaden, i princip rubbet utom de rena jord- och skogsbrukarna, skulle Miljöpartiets politik omöjliggöra ett fortsatt landsbygdsboende.

”Men det finns ju tåg att åka! Och buss!”

Alltså, man behöver inte befinna sig i något extremt avkroksläge för att ha sådär tre-fyra mil till närmaste järnvägsstation. Det behöver inte heller vara någon särskilt gles bygd för att busstrafiken ska hålla sig därifrån. Och skulle den råka förekomma, så inskränker den sig i flertalet fall till någon enstaka tur tidigt på morgonen och en lika enstaka retur vid femtiden på eftermiddagen/kvällen.
Om man då råkar vara en sådan person som inte lever på jordbruk, som inte har sitt jobb innanför sitt eget hem, som inte har ett inrutat fabriks- eller kontorsjobb med strikt fastlagda start- och sluttider, utan kanske tvärtom ett kneg med oregelbundna arbetstider att pendla till, då får man räkna med att hamna i Miljöpartiets speciella strykklass. Då får man flytta till stan eller lägga av med att arbeta.

Servicen på landsbygden kommer då också att försvinna i takt med underlagets borttynande. Glöm affärer, brevbäring, skolor, vårdcentraler på småorter, apotek, banker, hantverkare – ja, till och med äldreboenden.

Inom något tiotal år är det dock inte omöjligt att detta trots allt sker. Miljöpartiet har ju alla förutsättningar att lyckas. De har ju i stort sett halva journalistkåren på sin sida – i radio och tv till och med mer än halva, enligt medieforskaren Kent Alm vid Göteborgs universitet. När miljöpartisten Karin Svensson Smith i radio på söndagen avslöjade sitt partis planer på slopat reseavdrag fick hon följaktligen göra det utan att utsättas för kritiska motfrågor. Inte heller fick något annat parti med möjliga avvikande uppfattningar kommentera. Det är på det sättet det syns att medielandskapet ligger platt för Miljöpartiet.

I sommar ska boken bli film, regisserad av Felix Herngren och med Robert Gustavsson i huvudrollen. Var filmen ska spelas in är än så länge en väl förborgad hemlighet. Men ryktet går att Felix Herngren flera gånger varit i Malmköping för att rekognosera.

– Vi hoppas förstås att filmen åtminstone delvis ska spelas in här, säger Marianne Rynefeldt-Skog, informationsstrateg på Flens kommun.

Nu börjar också intresset för att följa i Allan Karlssons fotspår vakna på allvar. I förra veckan besökte Gloria Morena, journalist på Barcelonas största dagstidning, Malmköping för att göra ett reportage.

– Hon kom med jättekort varsel, vi hade inte förberett någonting. Men hon fick en upplevelse som blev bättre än någonting vi hade kunnat planera.

Journalisten ville självklart se äldreboendet som Allan Karlsson rymde ifrån och väl där ville hon gärna prata med någon av de boende. En av de äldre kunde prata engelska och började berätta om sitt liv.

– Det visade sig att han hade haft ett liv som var nästan lika spännande som Allan Karlssons, han hade bott i både England, Australien och Korea och jobbat bland annat inom kärnkraftsindustrin. När vi var klara på äldreboendet stötte vi på fotografen Hans Gedda, som berättade om när han fotograferade Nelson Mandela. Gloria Morena var helt häpen. ”Hela världen ryms tydligen  i Malmköping” konstaterade hon.

Läs hela artikeln i papperstidningen

Gå till Teckna prenumeration

▶ 17.30 – 20.30 konferensrummet på Brogatan, Torshälla