Höstlig hemester

Textstorlek:

Man behöver inte åka långt för att uppleva mycket. Sörmland är fullpepprat av äventyr och upplevelser som belastar vare sig plånboken eller miljön. Gruvtorpet är en av cirka åttio platser där vandrare kan finna livets nödtorft: tak över huvudet, vatten och en eldstad.

Grusvägen slingrar sig genom landskapet, tätt utmed avlövade skogsbackar, runt bergsknallar, mossar och kärr. Här och var dyker de mest otroliga ödehus upp. Mer sällan ser vi en befolkad stuga. Vid en grånad, till synes övergiven, gård smyger en tigermönstrad katt bland de torra ormbunkarna. Vi stannar bilen och stiger ur, knäpper några kort på de fallfärdiga – men ännu vackra – kåkarna och alla rostiga maskiner.

Plötsligt fladdrar det till bakom en gardin i drängstugan. Va! Bor det någon här ändå? Barnen börjar genast fantisera om spöken. Vi hoppar in i bilen och far raskt vidare mot dagens mål: Gruvtorpets raststuga, som ligger ett par mil norr om Katrineholm.

Vi har hittat torpet genom “Vindskyddskartan” på nätet. Där samarbetar entusiaster över hela Sverige med att kartlägga och dokumentera vindskydd, stugor och kojor av andra slag, till glädje för vandrare, luffare och allmänt äventyrslystna.

Bara i Sörmland finns ett 80-tal övernattningsplatser utmärkta på kartan. De flesta är enkla vindskydd som ligger utmed Sörmlandsleden, eller i anslutning till något rekreationsområde.

Gruvtorpet är ett av få “riktiga” hus på kartan. Enligt Vindskyddskartans beskrivning ska det vara en “stuga i fint skick med sängar.” Här låg det för länge sedan en enmansgruva, alltså en gruvanläggning som bemannades av en ensam torpare.

Vi enas om att det måste ha varit en fruktansvärt tuff tillvaro: att dag efter dag, elda, hämta vatten, spräcka berg, och andas sot, alldeles ensam ute i skogen. Ibland lystes väl tillvaron upp med någon resa till smedjor och bruk, långt bort. Ett lass sten till Hälleforsnäs, en välbehövlig sup på värdshuset, och så hem till slitet i enmansgruvan.

När vi kommer fram känner vi genast att det är en gammal boplats: långa stenmurar löper längs vägen, och ett resligt vårdträd står i gläntan vid torpet. Den lilla röda raststugan är dock från senare datum. Den känns som en liten sportstuga från 1950- eller 60-talet. I ett av plexiglasfönstren sitter ännu reklam för “Mazetti Quick-Lunch – ett praktiskt och gott mellanmål” enligt skådespelaren, matskribenten och storätaren Erik ”Bullen” Berglund.

Torpets inredning består av två väggfasta våningssängar med brädbotten, ett bord med en liten oljelampa och en bänk. Vad mer kan man behöva? Jo, vatten, förstås. En pil visar att vatten finns att hämta hos grannarna på närmaste gård, några hundra meter bort.

Småkillarna sätter genast igång att samla död ved i skogen. Snart är brasan igång och grillpinnarna åker fram. Utöver knastret och fräsandet från de fuktiga grankvistarna är det nästan helt stilla. Lite längre bort klänger och tjattrar ett gäng korsnäbbar som apor i granarna. Kottarna rasar från de dignande träden.

Efter några brända korvar leker småkillarna parkour i den trollska skogen. De hoppar över vindfällen och stubbar, klättrar över mjuka mossklädda stenar och svingar sig mellan träden. Sen åker täljknivarna fram. Det slöjdas och putsas på trägubbar, dolkar och flera grillpinnar. Sen ska de in i stugan. Ner i sovsäckarna och fram med läseboken. Tiden går fort på ett ställe som Gruvtorpet, trots att attraktionerna är begränsade till det mest essentiella: fixa vatten, hålla fart på elden, leka, läsa och pyssla.

När vi i skymningen lämnar torpet är hela sällskapet inrökt, utlekt och precis lagom mätta. När vi kommer till bilen möts vi av en blådisig måne. Silverskölden reser sig sakta över skogsbrynet, där den sista solen fortfarande glöder mellan stammarna. Vi bestämmer att göra om det här snart igen. Men nästa gång blir det ett besök vid Djupkärrets kolarkoja!