Grekisk brittsommar

Textstorlek:
På väg till Thessalonikis flygplats frågar jag taxichauffören om vissa fenomen som jag har noterat under familjens höstsemester. Varför har grekerna alla dessa skräckinjagande, vilt skällande hundar? Vad tycker de egentligen om tyskarna, EU och skuldkrisen? Och varför blir tunnelbanan aldrig klar? Den skulle väl ha invigts för två år sedan?
Somligt nämner jag inte. De snuskiga ståtoaletterna, den aggressiva nationalismen och ineffektiviteten. På grekiska långfärdsbussar arbetar minst tre personer: en kör, en plockar bagage, och en ropar ut hållplatserna. De nya, automatiska biljettspärrarna vid Akropolis bemannas av en handfull vakter. Handpåläggning och manuellt arbete överallt. Ändå ligger arbetslösheten i Grekland på 22 procent.
Taxichauffören ler. Vilken nyfiken xénos, främling, som hamnat i bilen! Han har själv femton skällande hundar på gården. “Hundarna vallar getterna och skyddar mot varg” säger han. En bra grekisk vakthund ska skälla åt minsta fluga.
Tyskarna ger han inte mycket för. Minnena från kriget sitter djupt och länkas nu samman med eurokris, stödlån och seglivade rykten om att tyskarna vill ta Greklands övärld och Parthenon som pant.
Turkar, italienare, tyskar, britter, amerikaner och ryssar – alla har de lagt sina giriga näsor i blöt i Joniska och Egeiska haven. Men grekerna har spjärnat emot! 28 oktober fick vi uppleva firandet av ochidagen, en nationell helgdag till minne av Greklands nej till Mussolini under andra världskriget. Grekerna stred, ockuperades och led svårt på grund av sin principfasthet.
“Men Sverige är väl bra?” säger taxichauffören. “Ni har ju ingen maffia, eller hur?” Det är maffian som stoppar tunnelbanan i Thessaloniki, förklarar han. “Tidigare regeringspolitiker äger bolag som roffar åt sig mer skattepengar, går i konkurs och sedan startar om.”
Jag tänker på Sveriges motsvarighet till ochidagen: vår “ja-dag” under kriget. Midsommarkrisen, då regeringen tillät nazisternas transittrafik. Jag tänker på fallskärmar, skatteplanering, vänskapskorruption, riggade upphandlingar och utanförskapsområden. Våra toaletter är fina, vi har inte lidit särskilt mycket, men har heller inte så mycket att fira. “Sverige är okej”, säger jag när vi skiljs åt, “men ni är bättre på att säga nej och att fira.” Solen, osten, oliverna och vinet behöver jag inte ens nämna i sammanhanget.
+ Paula Gustafssons fina dokumentär “Löftet” (Svt Play).
– Det går fortfarande inte att cykla säkert mellan Flen och Malmköping.
Johan Eriksson