Att sälja och gå vidare

Ann-Sofi och Björn Hallberg slutade som lantbrukare och sålde gården eftersom inte barnen ville ta vid. Det var ett jobbigt beslut, men inget de ångrar. Foto: Karina Frölund
Textstorlek:

Sedan 1990 har antalet jordbruksföretag minskat med 35 procent enligt Jordbruksverkets senaste statistik. Nästan var tredje lantbrukare är 65 år eller äldre och allt färre unga vill ta sig an yrket eller överta föräldrarnas gård.

Annons:
Så var det för Ann-Sofi och Björn Hallberg. Deras barn ville inte driva lantbruket vidare på Eklångens gård utanför Eskilstuna.
Därför stod de inför samma val som många lantbrukare i Sörmland gör, skulle de göra sig av med gården eller försöka hanka sig fram ett tag till.
– Egentligen hade vi redan hankat på ett tag, men det var dags att modernisera lagården ytterligare och då kände jag att det räckte, säger Björn.
Det var åtta år sedan de beslutade sig för att lägga ner och sälja.
– Annars skulle vi fortsätta slita i princip dygnet om och dö utarbetade i förtid, säger Björn.
De var tredje generationen lantbrukare på Eklångens gård. Björns familj hade haft gården sedan 1934.
Ann-Sofi och Björn hade haft mjölkkor, sedan gick de över till köttdjur och i samma veva köpte de Eklångens såg. 2005 byggde de hägn och började med dovhjortar.
Allt för att hitta fler ben att stå på för att försörja sig och gården.
– Det var hårt arbete och stress, men naturligtvis var det också roligt, säger Björn.
– Vi hade planer på att bygga ut och bygga om. Vi hoppades i det längsta att barnen skulle ändra sig, men det blev alltmer ohållbart när Björn hyvlade av sig tre fingrar i sågverket, säger Ann-Sofi.
Dessutom drabbades han av en hjärtinfarkt 2008.
– Det var stressen, det är jag säker på, säger Björn.
Alltså var de tvungna att tänka om. De funderade på att arrendera ut marken eller att hyra in personal, men kände till slut att det var dags att sälja.
– Jag ville ha fritid, säger Björn.
Men för Ann-Sofi var det enormt jobbigt att göra sig av med djuren. Det var hon som hade arbetat i lagården.
– Jag tappade håret i samband med att vi sålde gården och gjorde oss av med djuren.
Hon drabbades av sjukdomen alopecia areata, fläckvist håravfall.
– Jag vet inte om det var stressen som utlöste sjukdomen. Det vet inte läkarna heller, men det är inte otroligt, eftersom omstörtande händelser eller långvarig stress kan vara en utlösande faktor för alopecia, säger Ann-Sofi.
– I början hade jag peruk men jag slutade. Det hänger inte på håret, nu trivs jag utan hår.
Ann-Sofi gick från fläckvist håravfall till skallig våren 2010. Hon säger att hon förstod att hon skulle reagera på att djuren försvann. Det är ett gammalt trauma.
– Min pappa tog livet av sig när han var 52. Han var lantbrukare.
– På något sätt kom sorgen och chocken tillbaka när våra sista djur leddes in i transporten. Det var skitjobbigt och på sätt och vis likadant som när pappa gick bort, då försvann också alla djur på gården.
När de sålde Eklångens gård byggde de istället ett nytt hus på en avstyckad lantbruksfastighet. Varje sommar lånar de lite kor som betar deras hagar och varje höst fäller Ann-Sofi en tår när de åker hem igen. Men de ångrar inte sitt beslut.
– Barnen säger att de tycker det är skönt att vi inte jobbar jämt, att vi inte är upptagna hela tiden, säger Ann-Sofi.
– Jag beundrar dem som orkar jobba på som vi gjorde, men jag tror det är lätt att fastna, inte se något alternativ och sedan slitas ut av arbete, säger Björn.
Karina Frölund
Annons: