Djuren bara dör

Textstorlek:

Kan ni sätta er in i hur det kändes när jag såg grannens glada fyraåring komma springande med ett paket i handen som hon ville överlämna till mig. Hon ville ge mig en present som tack för att jag hade passat hennes lilla kattunge? Jo, här skulle jag kunna beskriva den fantastiska känslan av glädje, men så ser inte historien ut.

Nej, jag våndades när hon räckte över presenten och jag var tvungen att berätta att hennes älskade lilla katt var död. Den hade krupit upp och lagt sig under motorhuven på en bil som stod parkerad invid deras hus och tragiskt nog trillat ner då bilens chaufför, som inte var jag, gasat upp på motorvägen.

Märkligt nog fick jag efterföljande sommar samma fråga av grannflickans föräldrar, om jag den här gången kunde tänka mig att passa deras kaninungar när de skulle på semester. Hur vågade dom?

En tidig morgon släntrade jag över till grannen för att mata de små liven då jag upptäckte en handskriven lapp på en av burarna. En annan granne, som precis hade gett sig iväg på semester, hade kikat in till kaninerna och till sin förskräckelse upptäckt att en av kaninungarna var död. För att skona mig begravde de den och skrev sen lappen om det inträffade. Jag galopperade hem till familjen som inte klivit upp ur sina sängar och skrek att ”nu är kaninen död också”! Hur skulle jag kunna se grannflickan i ögonen den här gången?

Faktum är att samma familj en tredje gång frågade om jag ville passa deras boxer Gatsby. En helt obegriplig fråga. Jag sa ja. Den smet, men överlevde.

Så får jag ännu en gång frågan om jag vill passa hus och fiskar, dock inte grannens på landet utan åt några vänner i stan. Jag sa självklart ja och tänkte att nu kan väl ändå inget gå fel. Vännerna skulle på en tre veckor lång resa. Det enda som krävdes när det gällde matning av fiskarna var att jag en gång i veckan skulle lägga i ett foderblock i akvariet. Nu hör det till saken att huset lånades ut under vecka två. Motprestation, se om huset och mata fiskarna. När jag kom till villan vecka tre var mer än hälften av fiskarna döda. ”Huslånarna” hade glömt att lägga i fodret.

Grannarna som begravde den döda kaninungen har flera somrar efter det frågat om jag vill passa deras katt Tusse. Varje gång har jag, med hjärtat i halsgropen, sagt ja. Han lever fortfarande, tack och lov.

Under julhelgen fick jag frågan av våra nya grannar i stan om jag kunde tänka mig att passa deras lilla katt några dagar. Visst ville jag det, men funderade först på om jag skulle informera dom om vad som drabbat andra djur som jag har passat. Katten överlevde. Ni som funderar på att fråga om jag vill vara djurvakt bör fundera mer än en gång innan ni frågar.

Kerstin Svensson