Ett kärt straffarbete

Textstorlek:
Annons:

Han var väldigt söt, den lille valpen på bilden i annonsen.

– Har du sett den, frågade hustrun.

– Ska jag ringa och höra efter lite, undrade jag.

– Kan du väl göra, sa hon. Jag fick en känsla av att hon ansträngde sig för att inte låta alltför intresserad

Han var lika söt i verkligheten. Men fast han var leveransklar var han så liten att det knappt gick att klappa honom med hela handen. Två fingrar räckte.

Vi åkte hem och funderade. Orkade vi ta ansvaret för en sådan liten krabat? Var för sig kom min hustru och jag fram till samma slutsats. Det kändes inte rätt!

Jag kände mig lättad. Vi har levt mer än ett och ett halvt år utan hundar. Själv ville jag gärna skaffa hund igen. Men min kära hustru, som är den av oss som har hand om förståndet, har sagt ifrån. Men då och då har vi ändå talat om saken. Om vi trots allt skulle skaffa hund igen skulle det vara en omplacering. Absolut ingen valp! Vi är för gamla för att orka fostra en två- eller tremånadersjycke. Nej, en väluppfostrad tvååring vore perfekt. Helst en mops. Dessutom måste det vara rätt årstid. Så vi hinner ut någorlunda snabbt vid behov. Alltså hundens behov.

Inte konstigt att det inte kändes rätt när vi tänkt igenom saken. Min hustru och jag var också överens om att om vi trots allt skaffar hund, fram mot sommaren, så räcker det i alla fall med en hund den här gången.

En av våra döttrar undrade, efter det att hon på Facebook förstått att vi bestämt oss för att tacka nej till den lille, hur tänker ni nu?

Nu förhåller det sig så, att vi har en hunduppfödare i den närmare bekantskapskretsen. Hon hade lagt ut en bild av en av sina valpar på Facebook och dottern som ville veta hur vi tänkte tyckte att vi åtminstone kunde åka och gulla lite även med den valpen. Hunduppfödaren, som följt vår konversation på Facebook, påminde lite försynt om sin existens: ”Vi då?”

Okej, vi åker väl och tittar på den valpen också då. En pudel/chih tzu. Där satt vi i stugvärmen veckan före jul och gullade med var sitt litet charmtroll. Vid första anblicken såg de exakt likadana ut.

Till slut tordes jag fråga hustrun: Vilken skulle vi ta i så fall?

– Vi tar båda!

Jag undrade om hon menade allvar och det gjorde hon.

Nu har vi två 15 veckors busfrön i huset. Det är inte så lätt. Vi har 15 års straffarbete framför oss, säger hustrun. Men det är ett kärt straffarbete som känns ofrånkomligt. För det är inte roligt att vara utan hund!

Krister Wistbacka

Annons: