Lättjetid under mörka moln

Textstorlek:
Annons:

 

Hur ska vi sammanfatta den här sommaren då?

Den är ju visserligen inte slut än – de som har semester kvar kan ju alltid hoppas på de braskande rubrikerna som följt oss: Håll ut ett tag till – DÅ kommer sommarvärmen.

Till det positiva får väl räknas överflödet av svamp. Åtminstone i mina skogar, rätt gott om blåbär också. Lite sol på dem skulle förstås inte skada. Låga vattentemperaturer, mycket regn och blåst har hållit sommarplågan algblomning i schack. Annars förutspåddes kraftiga blomningar i år på grund av bra syreinförsel i Östersjön under vinterns stormar. Och inte har det behövts särskilt mycket vattning i trädgården.

Det går säkert att lista fler saker som gör 2015 till en pangsommar, men så mycket bad har det inte blivit. Grillkvällarna och ljumma sommarkvällar är lätträknade – för den som inte har medelklasskuvös förstås. För att inte tala om de långa dagarna i hängmattan. Fast ärligt talat: jag har aldrig förstått det där med hängmattan. Är det inte ganska obekvämt?

Kanske är den mer en symbol för lättja och arbetsfria dagar. Apropå det läste jag ett raljerade ledarstick över dem som ifrågasätter vår syn på det heliga arbetet – alltså lönearbetet. Att vilja förkorta arbetstiden, se annan mening i livet än att kasta in ungarna på dagis före frukost och komma hem för att stupa i säng. Helgerna är hägringar – för att inte tala om semestern – då vi ska uppfylla alla drömmar, konsumera fritid.

För egen del ägnar jag rätt mycket av min lediga tid åt att arbeta. För visst är väl bärplockning, att sätta potatis, laga mat, städa och måla fönster arbete som borde räknas – när alternativet är att köpa tjänsterna av någon som utfört dem för lön. Med dagens definition av arbetslinjen ger det dock ingen vidare pension.

Och allt det gemensamma som vi har skrapat ihop här i Sverige; skola, sjukvård och sådant det måste vi ju förstås vara rädda om.

Förutom de rackarns pengarna handlar det ju om att leva i någon sorts sammanhang – där det man gör räknas.

Jag mötte en av mina nya grannar från flyktingförläggningen som berättade att han och hans familj suttit där i snart ett år och bara väntat. Han kallar stället för lägret. ”Säg bara till om ni behöver hjälp med något– vi är många som längtar efter att få arbeta” sa han.

Varför ska asylprövningen behöva ta år här i Sverige när den går på veckor i Tyskland. Är det inte både ekonomiskt och humant att anställa fler på Migrationsverket? Nu hörde jag att flyktingströmmen hit minskar. Att ryktet om livet som sätts på paus här har spritt sig.

Det kan väl inte vara så cyniskt att det är det som är meningen – i arbetslinjens Sverige?

Lena Näslund
Annons: