Stirrar döden i vitögat

Krönika

Jaha, då står man här vid ättestupansrand och stirrar döden i vitögat. Febertermometern visar 38,5 grader. Jag är matt i kroppen och det värker i alla leder. Precis, influensan har drabbat mig så jag ligger här och tycker synd om mig själv. Jag försöker desperat få sympati från övriga familjen, men det är precis som om de tycker att det är en världslig sak. Bad min sambo att hålla ett öga på mig när jag sov.

”Visst älskling, självklart gör jag det. Det vet du.”

Men jag tror faktiskt att min kära livskamrat far med osanning. Jag vaknar mitt i natten efter otaliga feberdrömmar och upptäcker till min besvikelse att hon sover som en stock. Hur kan hon göra så? För att påkalla hennes uppmärksamhet provar jag med att hålla andan. Nu måste hon väl vakna, andningsstillestånd är ju allvarligt.

Efter trettio sekunder orkar jag inte längre. Det måste väl bero på min sjukdom, den otäcka förkylningen. Det ända detta ogenomtänkta tilltag resulterar i är att jag får en hostattack som varar i evigheter. Och hon som har lovat att vaka över mig vaknar inte ens nu. Jag kunde lika gärna ställa mig upp i sängen och göra en imitation av Eilert Pilarm sjungandes Jailhouse Rock, hon skulle ändå inte vakna.

Jag drömmer mig tillbaks till tiden då jag var liten. Så där liten att jag kunde ta på mig v-jeansen utan att knäppa upp dem först. När kvicksilvertermometern (som var insmeted med idominsalva) visade 38 grader fick man ligga i mammas och pappas säng. Där låg jag och myste i mina favorit yfron-kalsonger. Mamma var så klart hemma och minsta lilla rörelse fick uppmärksammhet. Jag kunde till och med få två glas jorgubbsobòy efter jag svalt någon rosa vätska som låg på en stor matsked. Favoritlåten gick varm på grammofonen. ”I beg you pardon” med Linda Ronstadt. Skivfodralet ville jag så klart ha i sängen, men inte det med Linda Ronstadt. Nej, jag ville ha det med Anita Lindblom. Tyvärr så kommer jag inte ihåg vad skivan heter, men jag kommer mycket väl ihåg kvinnan på framsidan med knallröda läppar och blont hår. Hon var så vacker i en tioårig pojkes ögon.

Efter någon dag när jag piggnat till lite brukade alltid mormor och morfar komma förbi med en nybakad krämkaka inhandlad på kvarterets konditori. Ett kondis på den tiden erbjöd hela två sorters kaffe, med eller utan mjölk. På kondiset i mitt kvarter erbjöds endast ett fåtal platser att sitta och fika på. Därför var det alltid så att man köpte sitt bröd och gick hem och satte på pannan. Kokkaffe givetvis. Mamma dukade fram små blommiga kaffekoppar på fat och vi satt ner och fikade tillsammans. Jag kommer så väl ihåg smaken av nybakad krämkaka och kokkaffe med en skvätt kaffegrädde i.

Men nu får jag sluta drömma mig tillbaka till gamla tider. Dags att stoppa i mig ett par alvedon och försöka överleva denna ”nära döden upplevelse”.

 

Per Ehrlund