En solig augustimorgon samlades ett fyrtiotal Julitabor för den årliga bussutflykten. Denna gång var det några intressanta platser i Västmanland som skulle besökas.
Via Kungsör och Kvicksund nådde vi fram till vårt första stopp, Vallby Friluftsmuseum i utkanten av Västerås. Där väntade ett efterlängtat förmiddagskaffe hos Systrarna på Gaggeska gården – byggd vid Fiskartorget i Västerås i slutet av 1700-talet. Hit till Vallby kom gården 1960 då den skulle ge plats åt Västerås nya stadshus.
Efter kaffet blev det två guidade turer genom det imponerande museiområdet som tillkommit med Skansen i Stockholm som inspirationskälla. På Skansen har som bekant byggnader och djur från hela Sverige samlats medan man i Vallby begränsat sig till miljöer och djur från Västmanland. Under kunnig och entusiastisk ledning fick vi en historisk beskrivning av livet på en bondgård långt innan elektricitet och andra moderniteter fanns att tillgå. Man samlades runt härden i köket eller vardagsstugan för att äta, hålla värmen, handarbeta och berätta om stort och smått, om gammalt och nytt.
Vi besökte en bondstuga från tidigt 1800-tal och en rikt dekorerad bergsmansgård från sent 1600-tal. Museets bonde tog oss med på en promenad bland alla gäss, ankor, kaniner, får, getter och hästar som funnit i landskapet Vestmanland sedan ”urminnes tider”.
Efter att ha andats sjöluft och intagit en stärkande lunch på Mälarkrogen fortsatte så resan till Hallstahammar och Trångfors smedja som ingår i Eko-museum Bergslagen.
Samtidigt som man började gjuta kanoner i Julita på 1620-talet, drog Adolf Wilhelmsson i gång en stångjärnshammare här i Trångfors. Kraften togs från början ur Kolbäcksån men när Strömsholms kanal i slutet av 1700-talet drogs fram ett femtiotal meter väster om ån valde man att anlägga en ny smedja intill kanalen som gav en jämnare tillgång på den nödvändiga vattenkraften.
Länge var det endast tillåtet med en årlig stålproduktion om 135 tonm, men 1875 infördes den nya smidestekniken från Lancashire och då kom produktionen att ökas väsentligt och inriktades på tillverkning av smältstycken. Ett avgörande problem för smedjan var bristen på billigt träkol, 1915 hade nya smidesmetoder slagit igenom och den då omoderna smedjan i Trångfors stängdes för gott.
Nu vände vår resa söder ut och ett sista stopp gjordes vid Kungsudden i Kungsör där Himmelsberga hembakt serverade vårt eftermiddagskaffe och ortens hembygdsförening visade upp sin imponerande samling av lokalt insamlat kuriosa.
Efter tio intressanta timmar i vårt norra grannlandskap var vi åter i det kära Södermanland och kunde konstatera att ”Borta bra men hemma bäst”.