Jag delade Ann-Christin ”Chia” Fälths intresse, eller var det passion, för hundar, djur och natur. Att vrida och vända på sådana viktiga saker känns stort tillsammans med en likasinnad.
Lästips:
Igelkottar var Chias absoluta ansvar, precis som övriga skadade djur. Hon hade Statens tillstånd att vårda dem och vi var många som ringde och bad om hjälp. Hennes stora kunnande och vänliga medkänsla var en tillgång, jag vet, eftersom en av mina hundar kastade sig över en kotte en gång. Efter någon dag kunde jag andas ut, kotten var helt intakt, pigg som en lärka och bodde gärna kvar på Mjölnartorp på Chias stora tomt.
En vinter blev en ung sångsvan lämnad, troligen på grund av en skada. En förälder höll den sällskap tills snön kom, sedan övergavs den vid Gimmersta bro. Svanen infångades, arg som ett bi, och tillbringade vintern i Chias lagård, ömsom ilsket fräsande, men lika ofta sjungande. Den släpptes på våren när svanarna kom tillbaka och frisk och nöjd flög den ut över Öljarens vatten.
En kattuggla hade trillat ner i ett rör och där satt den blöt och ledsen. Inget fel på den ilskna rackaren, som bara behövde torkas torr och sedan släppas. Sparvarna var inte roade alls.
Så var det hundarna, fyra av mina har genom åren gått hundkurs på Mjölnartorp. Chia, och sambon Bernt upplät gärna sin tomt till oss hundägare och kunniga hundtränare. Både hundar och ägare drillades.
När hundar måste somna in kunde jag tala med Chia om sorgen.
Det är alltid en stor förlust när en människa avlider, ett bibliotek av kunskap försvinner har någon sagt. Så sant, för vem ringer vi nu när vi hittar ett skadat djur?
Tack Chia, för att du ville dela din kunskap med oss andra. Tack för din vänlighet och din förståelse av sorg efter ett djur. Och tack för alla goda ägg, som dina höns värpte fram. Jag och ”mina” kottar har ätit hundratals. Vila i frid min vän. Mina tankar går också till sambon Bernt, dottern Fredrika och barnbarnen. Vi är många som delar er sorg.