Semestra i Sörmland del 2

I del två i serien, semestra på hemmaplan, ska vi ta oss från Strängnäs till Jäder kyrka och göra en resa över Fogdölandet. Här finns de tre socknarna Helgarö, Fogdö och Vansö och tillsammans med det gamla klosterkomplexet Vårfruberga, utgör de kyrkans historiska arv på ön.
Resan börjar i Strängnäs och vi styr kosan mot Vansö, en av tre socknar som ingår i Vårfruberga distrikt i Strängnäs kommun. Arkeologiska fynd som skålgropar, gravrösen och gravfält från järnåldern, berättar om en bygd som tidigt var befolkad. För den som har golfbagen med sig kan man ta en runda på Fogdö GK´s 9 – eller 18 håls bana.
Nu ställer vi in vår gps på Vårfruberga klosterruin. År 1289 började nunnor i Cistercienserorden sin verksamhet vid Kungsberg på öns norra strand. Då hade man tidigare varit verksam i närheten av Fogdö kyrka som disponerades både som sockenkyrka, men också klosterkyrka. En försvarsborg längre ner mot strandlinjen vid Kungsberg hade stoppat deras etablering tidigare men när den revs så kom nunnorna dit. Idag ser man bara grundmurarna av klostret men man kan ändå ana sig till vad de olika rummen har använts till och är man något lyhörd, kan man höra nunnornas sång i den svala sjöbrisen.
Fyllda av andlig kraft, far vi vidare och strax innan Bärby svänger vi vänster och åker söderut på en liten grusväg och kommer så småningom fram till Backens Butik. Här håller Helen Lovén till med sin lilla butik. Men hon har planer på att expandera och siktar på att utöka öppettiderna, vardagkvällar och helger. Här kan man hitta bland annat renoverade möbler, återbruk av jeans och andra tyger, kuddar, filtar, tavlor och annat som piffar till i vardagen. Helene har mer på gång till hösten då hon erbjuder kurser i möbelmålning och något som kallas för akrylpouring. Den som undrar vad akrylpouring är, får gärna kontakta Helene.
Vår resa slutar på fastlandet. I anslutning till Jäders kyrka liggerkyrkstallarna och där har utställningen om Axel Oxenstierna precis öppnat för säsongen och har öppet till den 2 augusti. Invigningen inföll egentligen förra året, men på de tre sommarmånaderna som utställningen hade öppet blev den så populär och välbesökt (3 000 pers) att föreningen Kunskapsturism Kafjärden har öppet även i år. Iha Frykman, som får anses vara huvudansvarigför utställningen, gav undertecknad en personligguidning i de olika utrymmena som innehöll spännande historia, inte bara om Oxenstierna själv och hans gärningar utan även om hans samtid.

Bengt Lundblad

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Bygdegårdar under coronakris

Om man nu råkat snöa in på Sörmlands bygdegårdar och fått för sig att ämnet kan vara värt att offra tid och energi på, så kan saker hända som följer.
Året var 2019 och undertecknad hade efter ett förflutet i Sörmlands bygdegårdar fått för mig att ett bildspel med vidhängande snack om bygdegårdarna kunde vara intressant att förevisa i bygderna.

Sagt och gjort, med sambon Monica som chaufför så for vi runt i länet, vi tog bilder och ordnade dem i god ordning, till och med nyårsafton for vi runt och fotade. Det dracks kaffe och åts medhavda mackor på bänkar vid bygdegårdar där ingen suttit sedan sommaren.
2020 började som många andra år, med att tiden går som tid ofta gör och inget särskilt händer.
Jo vi hade hört att i Kina redan före jul så grasserade en ny typ av influensa, en som spreds genom kycklingar.
Men det var lugnt, Kina var långt bort, kineserna många och vi var långt från det stora landet i öster. Det var årsmötestider med därtill hörande förberedelser och nu hade vi lärt oss att smittan hette corona och att den kommit till Italien. Man undrade, vad hade kineserna i Italien att göra? De hade väl kunnat hålla sig hemma med sin corona och inte smittat de stackars Italienarna!
Några årsmöten i bygdegårdarna hade hållits, men många fler återstod. Vi var nu framme vid månadsskiftet februari/mars.
Då som en blixt från klar himmel, nu hade corona kommit till oss! Allt stannade, restauranger, föreningsliv, konferenser, möten och årsmöten ställdes in, sköts fram och åka kollektivt skulle undvikas.
Även våra inbokade visningar av bildspelet avbokades. Ok tyckte vi, då kör vi till hösten när coronan flytt sin kos. Sommaren  blev en sommar med ”hemmester” och utan charter söderut.
Smittan hade dock lagt sig till någorlunda rimliga nivåer och vi började andas igen.
Men så öppnade skolorna, folk återgick till sina arbeten och restaurangerna tog in fler gäster Då var det färdigt igen, alla vet vad som hände, kort sagt, vi skötte oss inte. Detta påverkade även bygdegårdarna och i förlängningen vårt bildspel. Ingen bildspelsvisning under hösten alls.
Hur påverkas då bygdegårdarna av pandemin? Jag fick uppdraget att ringa runt till alla 28 föreningarna och helt enkelt fråga ”hur mår Ni” och hur påverkas verksamheten, samt ekonomin för Er?
Svaren var förvånansvärt samstämmiga. Vi mår förhållandevis bra, vi har visserligen ställt in och avbokat allt eller nästan allt, men den ekonomiskt negativa effekten har varit måttlig.
Man var även i stort överens om att den ekonomiska verkan inte syns innevarande år, utan kommer att märkas framtida ett till två år.
Men säger kanske någon, det finns ju bidrag och stöd att söka! Jo det finns stora möjligheter att få ekonomiskt stöd och hjälp. Några exempel på stöd kan vara från Boverket, Kulturrådet eller Bygdegårdarnas Riksförbund med samordnad sökning. Här kan också nämnas några av bankerna, Allmänna arvsfonden plus flera olika privata fonder.
Att söka de här bidragen är ibland ganska lätt och ibland lite svårare, men det krävs alltid en aktiv insats från föreningen. Det är kanske också roligare att ägna kraft och energi till aktiv verksamhet i föreningen, i stället för att pula med bidragsansökningar.
Man kan även tänka tanken att bygdegårdar är tänkta för möten, fester, bröllop, konferenser m.m. och inte för att huvudsakligen leva på bidrag och stöd.
Hur kommer då bygdegårdarna att klara sig ut corona-krisen?
Om krisen fortsätter så måste vi nog tänka att statliga och kommunala pengar inte räcker hur länge som helst och precis som i andra branscher kanske någon måste stryka på foten och helt enkelt upphöra.
Men i det stora hela är jag optimist och tänker att de flesta kommer att bestå och fortsätta sina verksamheter. Sörmlands bygdegårdar står på en grund av bygdernas urkraft, det är bygdens boende och ingen annan som byggt och verkat i dessa hus. Det är de här husen vi ville visa och berätta om i bildspelet som inte blev visat, bara för att det kom ett virus från andra sidan världen.

Tynnelsö kaffekaka – ett bakverk med en historia

Stallarholmens hembygdsförening hyser en fin samling föremål i stugan vid Toresund kyrka strax utanför Stallarholmen. Därtill kan man med gott samvete hävda att föreningen är synnerligen aktiv och man kunde med Coronaåtgärder genomför årsmötet för någon dryg vecka sen. Det mest iögonfallande i stugan är alla de historiska arbets- och bruksföremål som, på ett eller annat sätt, har koppling till bygden. Föreningen har till och med inrett ett litet rum som ska ge en bild av skolsalen från 1900-talets förra hälft, en verksamhet som tidigare fanns i byggnaden.
En annan spännande historia kan Tynnelsö kaffekakan, eller Tynnelsö kakan, som den också kallas berätta. Margareta Borg, ordförande för hembygdsföreningen, mötte mig en fin septemberdag vid hembygdsgården för att presentera detta magnifika bakverk.
– Vi upptäckte den av en tillfällighet i boken, sörmländska matminnen, utgiven av Sörmlands museum, berättar Margareta som stolt bär fram kakan.
Dess historia går troligen tillbaka till 1920-talet. Då levde en säregen man på den gamla biskopsgården på Tynnelsö. Denne epikuré, hade ett egendomligt krav som satte historiskt avtryck i bygden. Kokerskan Alfrida Lovisa Johansson, fick som uppdrag att dagligen ställa fram en bit Tynnelsökaka med eftermiddagskaffe åt sin husbonde. Hur länge detta unika önskemål levde kvar på Tynnelsö vet inte Margareta, men hon är glad att receptet finns kvar. Vad vi vet är att Alfrida drev från slutet av 1940-talet till sin bortgång 1954 restaurang Östergök i Stockholm.
Margareta fortsätter:
– Alfrida Lovisa Johansson bakade kakan varje dag för att hålla sin husbonde nöjd. Idag är Tynnelsökakan en tradition väl värd att bevara. På så sätt minner vi oss om den unga kokerskan Alfrida och hennes insatser i köket på den gamla biskopsgården.

Text och bild: Bengt Lundblad

Stort nyintresse för lieslåtter och ängar

Det märktes ett stort intresse för kunskapen om lien och ängar på årets lieslåtterkurs anordnad av Länsstyrelsen. I år hölls kursen på Veckla gård mellan Vadsbro och Sköldinge, lördagen den 25 juli. Flera av deltagarna var unga vilket är glädjande i och med att kunskapen då förs vidare. Vad är det för lie som hängde längst inne i boden? Går den att slipa upp och använda? Hur anlägger man och sköter en äng? Men redan slåtterkunniga ville också lära sig mer om att skärpa lien, bättra på slåttertekniken eller få mer kunskap om ängar. Det var runt 20 deltagare och det kändes som en grupp med lie- och ängsintresserade som samlats och inspirerade varandra och utbytte kunskap. Framförallt märktes ett växande intresse för hur man anlägger och sköter en äng. Många vill anlägga en liten ängsyta på sin tomt eller i närmiljön. Kanske är det föregående års skräckrapporter om att de pollinerande insekter minskat. Minskningen av insekter tros dels bero på miljögifter men också på bristen på föda, alltså på blommande blommor. Har man missat årets lieslåtterkurs kan man också få kunskap om liar och ängar genom att delta i någon av länets slåttergillen, Veckla i Flen 1/8, Grindvik i Gnesta 8/8 och Lisstorpsängen i Katrineholm 15/8.
Monika Gustafsson