Så här i semestertider kan det kanske vara roligt att se hur det gick till för en lantbrukarfamilj i Åtorp i Floda att ta semester 1953. Två hela dagar och sedan arbeta 363 dagar om året.
Mina föräldrar tog ett annat lantbrukspar med på semesterresan. Min mamma Agnes Karlsson, som ofta diktade sånger till födelsedagar och liknande, skildrar i en visa hur det var.
Semestervisan har samma melodi som ”Appladalen i Värnamo”:
_______________________________
”Den femtonde börja vår semester, vi på den tänkt både dar och nätter. Hur ljuvligt skulle vi ha det då, och inget jobb ha att tänka på.
Vi stuvade oss sen in i bilen, med filtar, kuddar och glada miner, till Köping bar det nu av med fart, sernesterväder vi har såklart.
Och där vi stanna, gick över torgen, å blommor lyste så grant i korgen. Vi sökte upp sen ett bra kafä, ty utan kaffe, hur går väl de?
Ja, nu så kändes det skönt i kroppen, nu bar det väg emot Dalaloppen. Till Hedemora det bar med hast, vi skulle snart hålla frukostrast.
Vi slog oss ner mellan sjön och bergen, och åt sen’ smörgås och sill och herring. Sen’ skulle vi av oss ta ett kort, men hur det blev har vi ej fått sport.
Det var så vackert på flera ställen, en skymt vi såg utav dalaälven. I Säterdalen vi tog en tur, och tycktes höra en näverlur.
Nu var det dags att på saften smaka, en herre korn då på vägen raka, en vink jag gav honom i en hast, det blev för mycket han föll pladask.
Och färden gick mellan skog och gärden, man tycktes ej hava brått med säden. Det vackra Leksand vi korn till nu, och klockan börja snart vara sju.
Vi tog en båttur på Siljan klara, det vackrare ej på sjön kan vara. När styrman ”talte” om folk som bäst, då börja solen gå ner i väst.
Men nu kom tanken – var ska vi ligga – vi skickar Martin att husrum tigga. Och på en bondgård han hade tur, i ladan kunde man ta en lur.
Vi börja ordna allt till det bästa, men vi låg ojämnt de var det värsta Till sist så slumra vi till ett slag, och börja drömma om nästa dag.
Ett skrik vi hörde det var ej måtta, ty Gertrud trodde det var en råtta, men så med ens var den saken klar, det var ju bara en katt så rar.
På morgonkvisten vi vakna fyra, och lederna kändes rätt så styva. En av oss låg på golvet slätt, och jag kom ej ur min sovesäck.
Nu var det dags att se till frisyren. Att kammen fanns var ju rena turen. Sen gick vi in och gav dem en slant, för vi fått ligga så elegant.
Och kan Ni tänka vi fick smaka kaffet, och lilla frun fråga hur vi haft ett. Då svara Martin på sätt och vis, så har vi sovit, ja som en gris.
Ja, nu går färden framåt till Mora, igenom skogar så gränslöst stora, Så mycket annat vi här fick se, man kan ju allt här ej återge.
Men nu kändes det tomt i magen, vi stannade och gick in i hagen. Och duka upp allt vad som fanns, å puddingen åt vi upp med glans.
Men nu så måste vi hemåt vända, ty vår semester är snart till ända. Igenom Orsa vi vägen tog, och dem vi mötte, de mot oss log.
Det börja mörkna, vi knappt såg vägen, vi stämde upp då en sång på färden. Och sjöng om stugor och kullor små, om Apladalen i Värnamo.
Ja, med vår resa vi ej förglömmer, så många minnen med den sig gömmer. Men skulle vi nu få välja mest, så är dock hemma det allra bäst.”