Långt gångna planer på att spränga slottet i luften

Säfstaholms slott är i dag ett uppskattat turistmål med utställningar och olika kulturevenemang.

Så vill väl de flesta Vingåkersbor att det fortsätter att vara.

Många Vingåkersbor är nog lite stolta över att ha detta ”dragplåster”, men känner nog inte till så mycket om Säfstaholms historia. Slottet finns där i utkanten av samhället och ser väl fint ut och man nöjer sig med det. Det är vackert där det ligger och så har det väl alltid gjort. Men för hundra år sedan var situationen en helt annan.

När Säfstaholm gick ur Bonde-släktens ägo 1920 stod slottet under flera år tomt och oanvänt. Av glansdagarna från blinde excellensens dagar fanns inget kvar, det var förfallet och hotades med rivning. I början på 1930-talet fanns det långt gångna planer på att spränga slottet i luften, eller jämna det med marken för att ge plats för fabriksbyggen.

Redaktör Oscar Bocian skriver i en artikel i Katrineholmskuriren från 1998 om planerna som en gång fanns angående Säfstaholms slott:

”I början på 1930-talet avsåg dåvarande ägaren Göteborgsbanken att riva slottet och använda massorna till att fylla igen slottsdammarna. Men kommunens starke man på den tiden var tillsynsläraren Gustaf Helén. Han fick banken att gå med på att sälja slottet till med tillhörande stort område till kommunen för 60 000 kronor. Det blev övervikt i fullmäktige för ett köp, men det räckte inte eftersom kvalificerad majoritet fordrades. Att inte köpet kom till stånd grämde Helén under alla hans år i kommunens tjänst.”

Trots att Bocian under 1960-talet var vice ordförande i såväl kommunstyrelsen som dess arbetsutskott, kände han inte till de tidigare planerna att jämna slottet med marken. Uppgifterna var chockerande. Han blev informerad av en guide när han visades runt i slottet. Folkpartiets fullmäktigegrupp hade då genom Åke Lindskog motionerat om att kommunen skulle köpa slottet. Det fanns motståndare bland socialdemokraterna för ett sådant köp, men 1968 köpte Vingåkers kommun slottet.

(Enligt Lars Furborg inköptes slottet med tillhörande parkområde 1967.)

Men åter tillbaks till 1930-talet. Göteborgsbanken bestämde att slottet skulle rivas och anbud infordrades, varvid byggmästare Mård i Vingåker bjöd 5 000 kronor för hela klabbet. Herr Helén lyckades emellertid utverka en månads respit eftersom det fanns hugade spekulanter.

Bland annat hade baptisterna planer på att lägga en folkhögskola dit. Priset sattes till 65 000 kronor, men då ingick inte den tomtmark kommunen skulle ha fått vid ett eventuellt köp.

Men en föreståndarinna vid ett skolhem, Rut Lindahl, fick hösten 1933 kännedom om att slottet var till salu. Hon lyckades förmå styrelsen för skolhemmet att köpa slottet, annars hade hon köpt det själv.

Året därpå var skolverksamheten i gång och på så sätt kom Säfstaholmsskolorna till Vingåker.

Senare byggdes Dammsdalsskolan och i samband med flytten erbjöds Vingåkers kommun att förvärva slottet. Köpet kom till stånd men köpeskillingen var då mångdubbelt högre än när det reades ut på 1930-talet, skriver Bocian.

Avtal träffades med AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, numera Arbetsförmedligen, som hyrde slottet i första hand för en tioårsperiod att användas till bostäder och undervisningslokaler för de som utbildades vid den verkstadslokal som kommunen uppförde vid Katrineholmsutfarten.

Att Säfstaholms slott räddades åt eftervärlden har vi alltså i första hand två personer att tacka för – hembygdsvännen Gustaf Helén och Rut Lindahl, föreståndarinnan vid skolhemmet. Utan dessa två eldsjälar skulle Vingåker vara mycket fattigare i dag.

Slottet fick stå kvar, och vi har fått uppleva dess renässans genom en omfattande inre restaurering, och genom park och fasadarbeten. Genom donationer och inköp av konst som tidigare ingått i Säfstaholmssamlingen, har slottets besökare därmed fått en inblick i dåtidens idealbild för en herrgårdskultur med blomstrande konstliv.

För det var till Vingåker och Säfstaholm man sökte sig på den tiden då kulturen och sällskapslivet stod i högsätet. Då kom konstnärer och andra kulturpersonligheter för att utöva sin konst eller fullfölja sin vetenskap. Säfstaholm stod under ett helt århundrade, 1800-talet, som idealbilden för ett herresäte med konst och litteratur som ledprincip.

Allt detta var skapat av en enda man – greve Gustaf Trolle-Bonde, ”den blinde excellensen”. Tack vare sin rikedom kunde han utöva ett storslaget mecenatskap, som knappast har sin motsvarighet i vårt lands historia. Det är något vi Vingåkersbor kan känna stolthet över.