Vilken härlig känsla att komma hem vid åtta på morgonen, ha hela dagen kvar, och ändå ha fått uppleva trevlig samvaro, sett en ny plats och blivit liksom lite rikare inombords. Nästan samma känsla som vid hemfärden från julottan, men nu är björkarna skirt vackra och flugsnapparhonan möter oss på vägen upp mot stugan och sätter sig på en gren bredvid bilen så att vi riktigt får närkontakt.
Det är bra trevligt med gökotta ändå, när man väl har kommit iväg. Går trögt när man ligger i sängen, går upp och gör matsäck och sätter sig i bilen. Ska vi strunta i det ändå? En halvmulen morgon är det dessutom och kall, fyra grader plus men känns som minus en. Småblåsigt, men fåglarna är igång ändå. Stare, tofsvipa, grågås, svartvit flugsnappare och ormvråk antecknas på väg till mötesplatsen vid kyrkan. Tornfalk noteras vid kyrkan, koltrast som flöjtar och så kajor förstås. Tranor hörs någonstans långt borta och så gröngölingen. Bofink och lövsångare sjunger någonstans i träden, de är de nu vanligast förekommande fåglarna i Sverige.
Vi är ett gäng som samlas och far vidare till en hage vid Viksjöns östra strand. Har aldrig varit där förut men det är en fin hage med gullvivor, knölsmörblomma, nattviol (knoppar) och gökärt. Men ingen gök. Tärna, gräsänder, tofsvipa och några gäss flyger över oss mellan sjöarna. En gulsparv hörs sjunga sin ramsa; en, två, tre, fyr, fem, sex, ljust entonigt och så sju lite högre. Trädpiplärkan sjöng medan hon dalade i luften sin drillande melodiösa visa. Men framför allt kommer vi att minnas ärtsångaren som med sitt läte av ärtor som skakas i en burk sjöng för oss och även visade upp sig. Kanske den hade sitt bo just där vi satt och åt vår medhavda frukost.
Arrangör, Lerbo bygdegårdsförening, skrivet av Monika Gustafsson
