Efter drygt 360 år i Törnrosasömn har det som en kort period var Sveriges största styckebruk återuppväckts, tack vare en grupp i Julita hembygdsförening.
Lästips:
En första presentation av den pågående forskningen kring bruket skedde tisdagen den 17 juni vid den enda kvarstående byggnaden, den så kallade Krogkällaren i Äs. Föreningens ordförande och drivande kraft i projektet, Fredrik Hernblom, presenterade något av vad som i dag är känt om bruket.
Den kunde han göra med hjälp av en av de stora informationstavlor som tagits fram med medel från Riksantikvarieämbetet. En unik källa för kartläggningen av styckebruket har var den samtida stora målning av Allart van Everdingen som finns på Rijksmuseum, Amsterdam. Aktuella utsnitt ur tavlan återfinns på informationstavlorna vid de olika platserna där delmoment av verksamheten bedrevs. Bilderna förklarar också varför det hamnade just här; vattenkraft, järnmalm, bränsle och transportvägar var viktiga förutsättningar.
Verksamheten vid Julita styckebruk startade med att den österrikiske artilleriöversten Melchior Wurmbrandt började tillverka så kallade läderkanoner 1627. När dessa inte visade sig hållbara övergick man till att tillverka traditionella kanoner åt den svenska armén i Tyskland under 30-åriga kriget. Redan 1660 slutade den sista blåsningen i masugnarna vid Julita. Efterfrågan på kanoner hade minskat. Samtidigt hade bränsle och malm till masugnarna börjat sinat.
Under denna första visning hade ett trettiotal intresserade infunnit sig och efter den översiktliga informationen om järnframställning och kanongjutning vid Äs, fortsatte turen till Petterstorpsgruvan, som ligger fem kilometer bort och som var huvudleverantör av den malm som nyttjades vid bruket.
Ett tredje stopp gjordes vid Fogelsta där mycket av slutarbetet utfördes, i form av smidesarbete och bland annat borrningen av kanonrören.
Kvällen avslutades med en kaffestund i föreningshuset Lidabacke.