Lästips:
Nu är det sommar! Ut och vandra! Gå ut sörmlandsleden, till exempel. Den finns alltid nära dig.
Eller hitta din egen väg. Senast jag var i Flen och vandrade, gick jag sörmlandsleden runt sjön Orrhammaren. Jag är delvis uppväxt på fritidsområdet Orrhammar och vid badet där ser man rakt över sjön till Stenhammarsidan. Där finns ett par flata klippor som långsamt smyger sig ner i vattnet. Ibland simmade vi över dit, när vi var unga. Nu kom jag gåendes i stället.
När jag kom ut ur skogen och såg klipporna, låg en rot som passade precis över och runt min fot och plötsligt for jag omkull och slog mig i handen mot en sten. Jag, som är gammal orienterare och i övrigt mycket van att gå i skogen kände mig oerhört förnedrad. Jag kanske börjar bli gammal, tänkte jag. Eller så är det så att jag, när jag vandrar, även låter tankarna vandra och därför tappar uppmärksamheten?
Nå, det kan nog kallas karma också, för jag brukar ofta irritera mig när jag ser spåren efter hur andra har gått på stigarna. Jag tycker själv inte att det är särskilt svårt att styra fötterna så att dom inte kliver i vattenpölar eller sumphål. Därför blir jag förvånad när jag ser hur många som sätter sina dojor mitt i det blöta och sanka. Det finns alltid gott om spår som bevis och jag brukar tänka att de nog måste vara dumma i huvet.
Men när jag nu låg där på stigen, med min skadade hand, så gick det upp ett ljus för mig. De är nog inte alls dumma i huvet – de funkar bara inte exakt som jag. Och det är väl kanske tur, för jag vet inte hur världen skulle se ut om alla funkade exakt som jag? Jag tror nog faktiskt att det är trevligare med mångfalden.
Jag kom också på en annan grej, som gjort att jag känt mig dum, många gånger innan jag lärde mig. Nu blir det en rörmokarhemlighet. Jag ska berätta om pungsmällarlocket.
När man ska laga en toalettstol, så sätter man sig grensle över den, för att komma åt det som finns inuti vattencisternen. Man sitter alltså bakochfram på det stängda locket. Ibland måste man resa sig bara lite grann, för att komma åt att skruva på något som finns längst ner i cisternen och då är det så illa att det finns (fanns) en särskild modell av lock som buktade ner lite grann när man satte sig på det. Och när man sen reste sig lite grann, så floppade det tillbaka upp igen. Rakt på bollarna. Ridå.
Det tog ett tag innan jag lärde mig känna igen just det locket, och det var smärtsamma lärdomar. Men det var nog som det ska, det också.
Det är som bekant av misstagen vi lär oss. Den som hela tiden vill ”play it safe” har nog inte ett särskilt roligt liv. Och det kanske är så att dom där spåren jag ser på vandringsleden, som är satta i pölarna och sunkhålen, är dom första och enda som den personen satte. Dom kanske till och med lärde sig fortare än vad jag gjorde. Vem vet? Ha nu en fin sommar! Ut och vandra! Respektera era medmänniskors olikheter och akta er för pungsmällarlock.