Johan Eriksson: Jag säljer ut mig som Fredrik Strage

Jag började skriva i Sörmlandsbygden för drygt 20 år sedan. Har för mig att det var en sommarserie, ett entusiastiskt hopkok på kulturhistorisk kuriosa: jag skrev en artikel om Sveriges första folkbibliotek i Kjula, lite varghistorier (på den tiden som gråben fortfarande var blott ett sagoväsen i länet) och nån skröna om när Strindberg satt och bölade efter Siri von Essen på järnvägsstationen i Katrineholm. Där även Lenin skulle stanna till, cirka 40 år senare, då han var på väg hem från Schweiz för att ta över den pågående revolutionen i Ryssland.

Det finns oändligt många till synes oansenliga platser i länet som döljer såväl världshistoriska fragment som världsunik mikrohistoria. Det gäller bara att stanna till, observera och skrapa lite på ytan. Så glimmar det till: vikingaguld, passionerad kärlek, fälttåg, universalgenier och bondkomiker. Huller om buller. Allt ligger under våra fötter, i luften omkring oss. Om vi tar oss tid att känna in omvärlden.

Johan Eriksson: Glapp och kommunala trolleritrick i Flen

Och just i det spåret har jag harvat, länge och väl. Jag har skrivit serier om Sörmlandsförfattare, länets fåtaliga slagfält, spöken, magiska källor, klassiska yxmord (Botvid och Engelbrekt, huh!), ufomysterier och mycket annat. Det har blivit ett par hundra kulturhistoriska reportage, en del lokalnyheter samt en stadig portion krönikor.

Vet inte om det är en merit eller en fråga för belastningsregistret, men jag törs nog beteckna mig som en hard core sörmlänning. Vilket förstås har varit till nytta i skrivandet. Släktens två grenar består från 1700-talet och framåt enkom av smeder från Eskilstuna och bönder från Villåttinge härad. Inavlad sörmlänning i två led, djupt präglad av sot och lera. Jag föddes i knivstaden, växte upp i residensstaden och är numera återbördad till torvan, släktgården mellan Flen och Malmköping. Så jag känner mig verkligen hemma i hela det landskap vars namn pryder den här tidningen sedan 1927.

Nu har jag bestämt mig för att sluta, eller åtminstone pausa som krönikör. Precis som Fredrik Strage ska jag nämligen sälja ut mig riktigt dyrt till Sörmlands sparbanks nya livsstilskanal Guldekollonet. Nej, tyvärr (eller som tur är) så finns inte riktigt de möjligheterna häromkring (Har jag fel, hör av er!). Men likväl, så är det dags att göra annat.

Gud må nog förlåta mig somliga rader, som Nils Ferlin skrev. Som tur är glömmer jag själv nästan allt jag skriver på en grisblink. Min förhoppning är att jag bereder plats åt någon yngre förmåga som kan komma in och röra om lite i grytan. Kanske återkommer jag också med något reportage framöver. För hur mycket jag än har rotat runt i myllan häromkring så dyker det alltid upp nya saker att utforska och berätta. Prova själv: stanna upp, känn efter och skrapa lite på ytan. Det är en spännande värld!

Johan Eriksson: Uppväxten i Nypan gav mig livstid

Högstadiet hänger löst: ”Det gick inte rätt väg”

Kaos och status quo i fullmäktige i Flen

All-inclusive på Skara zoombieland