I Genua är gränderna så trånga att jag nästan kan sträcka mig över till grannen och låna tandkräm. Hon sitter där i nattlinnet och röker med badrumsfönstret på glänt, pratar med en väninna i telefonen om jag vet inte vad, sippar sakta på sin rosa cocktail.
Samtalet och drinken räcker hela kvällen. Har hon inget viktigare att göra en måndag? Nåt slags ansvar? En livsform så avspänt obekymrad att jag först blir provocerad, sen avundsjuk.
Hela Genua vibrerar av en tillbakalutad oförutsägbarhet. Spegelskimrande skyskrapor och antika marmorpalats, byggda på håvor från hamnstadens månghundraåriga världshandel, varvas med snuskiga bakgårdar där langare trängs med prostituerade och torskar.
Husen klättrar ur Medelhavet, upp mot bergstopparna. En motorled på pelare högt upp i luften skär rakt igenom det kontrastrika kaoset och genom allt, särskilt i hamnkvarteren, känns det taktfasta dunket från en ständigt närvarande nordafrikansk puls.
Under våren har jag tack vare ett stipendium kuskat runt i Europa med tåg, från Baltikum i öst till Normandie i väst. Utan närmare planering visar det sig att resans slut går via två europeiska motpoler. Efter att ha besökt Genua, porten mot världen och Columbus födelsestad, flyr jag norrut, jagad av ett oväder med hagel och skyfall som påminner om syndafloden.
Nattåget raka vägen till Berlin, och sen då? Varför inte vila upp mig lite och samtidigt jobba vid en polsk badort?
Så kommer det sig att jag besöker Kołobrzeg i Västpommern. Det visar sig vara något av Genuas antites. Hela stan är ett slags all-inclusive gated community resort, ett polskt Skara zoombieland. Alltså, på ett sätt jättetrevligt, dobrze.
Stan är full av leende polacker som ser ut att göra allt för att i fulla drag avnjuta sin lyxtillvaro. Polens Lasse Berghagen sjunger schlagers på ett av flera hundra “exklusiva” spahotell och badhytterna är fulla trots att det är maj och bara sjutton grader. Balkongen i min studio med helglasade väggar mot havet ser precis likadan ut som alla andra i den här stan: väl tilltagen, insynsskyddad och fullkomligt avskärmad.
Allt i Kołobrzeg är så rent, så välordnat, så hundra procent polskt. Jag känner mig oerhört ensam. Saknar Genuas kaos, trummorna, den påträngande doften av tung parfym, kryddor och tobak från grannen.
Kan man längta efter hundskit, kanyler och kondomer? Jag börjar nästan tro det efter tre bedövande intrycksbefriade dygn i den polska semesterkuvösen.
När jag på söndag, i nystruken skjorta, kliver in på Mellösagården för att avlägga min röst så handlar valet i hög grad om vilket Europa vi önskar.
Det räddhågsna, bakåtblickande, inglasade som är sig självt nog – eller det nyfikna fönstret som står på glänt mot medmänniskorna, omvärlden och framtiden. Capisce?