Hejdå juli! Välkommen augusti! Den här månaden är för mig i dag mest en vacker avslutning på sommaren. Skuggorna blir längre på kvällarna och snart återkommer den fantastiska stjärnhimlen!
När jag var liten var augusti så mycket mer. Då var det nämligen dags för kräftfiske. Och där jag bodde, mittemellan insjöarna Orrhammaren och Stockfjärden, i Flens kommun, innebar kräftfiske ungefär samma sak som Vilda västern. Självutnämnda sheriffer smög omkring till fots vid strandkanterna, eller gled omkring i sina småbåtar i vassen och kollade så att ingen fiskade på fel sätt, på fel ställe, eller med för många burar.
Först fiskade vi med farsan, jag och brorsan. Vi använde vår lilla båt och rodde ut och sänkte redskapen strax utanför vasskanterna.
Jag minns att vi först använde håvar, med platta pinnar som flöten och det var oerhört spännande. Håvarna låg helt enkelt platta på bottnen, med betet i mitten och så åkte vi ut och vittjade dem med jämna mellanrum fram till småtimmarna.
Man var tvungen att dra snöret ganska raskt och rakt uppåt, så att eventuella kräftor inte skulle glida av håven. Det var alltid lika spännande att se om man skulle få med sig några kräftor upp.
Sedan gick vi över till burar och det var betydligt mycket tråkigare. Då la vi ut burarna på tidiga kvällen och vittjade dem dagen efter. Ur burarna kunde ju kräftorna oftast inte smita. Men då övergick fisket med farsan till något annat, som var ännu bättre: Att fiska med händerna, tillsammans med kompisar.
Vi brukade börja nere vid badet och gå ut vassen, ett par meter ut från stranden, så att vattnet räckte ungefär upp till knäna. Sjöstövlar hade vi inga, så att plurra var helt enkelt något som ingick i planen.
Sedan lyste vi med ficklampor ner i vattnet tills vi såg en kräfta. Då riktade man ljusstrålen så att den lyste på kräftan framifrån och då kröp den bakåt. Sedan körde man ner armen i vattnet och nöp tag i kräftan över ryggen, precis bakom de kloförsedda främre armarna och sedan var det bara att ta upp den och lägga den i hinken.
På den tiden fanns det ännu flodkräftor i våra sjöar. De var stora och mörkt blågrå och klorna var ENORMA.
I alla fall i en liten grabbnäve. När man höll upp kräftan i luften klippte den vilt med klorna, så att hela kräftan liksom gungade fram och tillbaka, så att det kändes i hela armen.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan. Men det bästa av allt var att denna fiskemetod, av någon outgrundlig anledning var förbjuden, där vi bodde. Att fånga massor med kräftor i bur var ok, men att plocka dem för hand, en i taget fick man inte göra.
Och det var många, sura ”orrgobbar” (åländska, som betyder ungefär gubbjävlar) som tycket det var jätteviktigt att hålla vakt på oss ungtuppar.
Jag vill minnas att någon sa att det var förbjudet för att vi trampade sönder kräftornas bon, men det köpte vi inte alls. Jag tror att det var som vanligt: Ungar som har alldeles för kul på kvällarna och nätterna måste man ta ner på jorden. Hur ska det annars bli folk av dom?