”Hoppas att jag blir sjuk så att mamma får lov att ta hand om mig”, känslan kommer över mig som en blixt från klar himmel. Jag är 50+ och vill bli omhändertagen av min mamma som om jag vore liten. Vill att hon ska komma med en bricka med te blandat med mycket mjölk och socker och så en knäckemacka med ost. Det var receptet på alla sjukdomar när jag var liten. Vare sig att jag hade öroninflammation eller var magsjuk så kom hon med den där brickan.
Jag är och hälsar på nämnda mamma. Hon har varit virrig en längre tid och fått sin diagnos. Härifrån kommer allt bara att bli sämre.
Vi försöker så gott det går, min bror och jag. Vi ringer, påminner, handlar, fixar med räkningar för att få ordning på hennes liv. Allt kan vi inte göra. Vi kan inte vara där dygnet runt och se till att hon inte kommer på villovägar till exempel, vilket händer. Var går gränsen för när man ska flytta in på ett äldreboende? Jag vet inte, vet bara att få 80-plussare är i så god fysisk form som min mamma. Hennes behov av att helt fritt kunna gå ut och ta en promenad väger tungt för hennes mående.
Men nu var det inte mamma som den här texten skulle handla om utan om mig. Mamma mår egentligen fint där i sin allt mer egna värld.
”När en mamma dör mister man ett väderstreck” står det i en dikt av Göran Tunström som ofta citeras. Jag brukar ställa mig ganska kallhamrad till det där. Det är en del av livet, har jag tänkt, ”get a grip”. Men jag känner att den kalla och realistiska sidan av mig som brukar kunna bli ganska praktisk av sig genom livets kriser nog kommer att få äta upp sin hatt framöver.
För det är den där kärleken, även om den har känts kvävande genom delar av livet eller skapat en stark irritation i mig på grund av sina ibland konstiga uttryck, så har den alltid funnits där – som en stenstod.
Är det just därför, på grund av den där starka kärleken, som det också är mammor som får utstå de värsta prövningarna? För jag är inte ensam om att känna irritation eller ha synpunkter på min mammas relation till mig.
Numera har jag själv så stora barn att även jag ibland kan känna den i deras relation till mig, det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Är de starka känslorna en reaktion på det största sveket som ofrånkomligen ska komma? Nämligen det att den där ursprungliga kärleken kommer att ryckas ifrån en, den är liksom inte evig.
Så länge hon finns så finns det, oavsett vad, en person här på jorden som faktiskt bara har velat och vill mig väl i alla lägen, genom alla tider och åldrar.
Nu har ju inte min mamma försvunnit från mig än. Men delar av henne kan jag inte längre ha kontakt med. Som de praktiska, ringa och fråga om olika recept eller om saker vi gjorde, platser vi besökte när jag var liten.
Så jag ser till att ta vara på det jag kan. Om jag ber om te vet jag inte riktigt vad som kommer in, det kan lika väl vara kaffe eller choklad.
Men hennes knä finns kvar så jag lägger mig med huvudet på hennes ben och låter henne dra med fingrarna genom mitt hår, vi är tysta båda två och njuter av stunden.