Påsken är på intågande! Ser ni Jesus där han sitter i Getsemane trädgård, efter den sista nattvarden och tvättar sina lärjungars fötter, på skärtorsdagen?
Ordet ”skär” ska här tolkas i betydelsen ”ren”. Det är därför det heter skärtorsdag.
Jag har i ärlighetens namn aldrig varit särskilt religiös, det ska erkännas direkt. Eller jo… kanske när jag var en liten pojke och mamma lärde mig ”Gud som haver barnen kär” utantill. Det var ett par år där jag knäppte händerna och bad den bönen innan jag skulle somna in i min lilla pojksäng.
Men jag läste den nog inte för att jag trodde på något. Jag läste den för att jag skulle få saker som jag önskade mig. Eller för att jag var rädd för att något jobbigt skulle hända om jag lät bli.
När det sedan visade sig att jag inte fick någon ny cykel, en ångmaskin eller en helårsprenumeration på tidningen Fantomen, så slutade jag.
Men inte tvärt. Jag slutade lite försiktigt, genom att först utesluta läsandet bara någon enstaka kväll i taget, för att se om något dåligt skulle hända. När jag kände mig säker, så slutade jag helt och det visade sig att mitt liv skulle bli ”bra” ändå.
På senare år har jag kommit att uppskatta de gamla bibelberättelserna och tycker mycket om känslan av att gå in i en kyrka. Det finns en frid där, något större, som jag inte riktigt kan greppa.
År 2000 fick jag dessutom uppleva hela påskberättelsen genom mitt arbete, på ett mycket starkt sätt. Jag spelade en av lärjungarna i Sörmlands Musik & Teaters uppsättning av ”Jesus Christ Superstar” i Eskilstuna. Jag fick leva mig in i hela påskberättelsen, från skärtorsdagens nattvard och fottvättning, via Judas svek, till Jesus korsfästelse på långfredagen.
Det drabbade mig oerhört hårt. Mycket hårdare än jag hade förväntat mig. Särskilt starkt var det att närvara på scenen när Jesus fick sina 39 piskrapp. Musiken var suggestiv och två skådespelare turades om att utdela piskrapp i takt med tonerna, medan Pilatus högt räknade slagen: ONE! Tsscchht! TWO! Tsscchht! THREE…
Och när det sedan var dags att resa upp det enorma korset, vilket Jesus hade spikats fast på, ja då var ofta med tårar i ögonen jag gjorde det. Det var befriande att uppleva det jag mest avfärdat som hokus-pokus, genom konstens öga.
Jag tror inte att allt det där om död och uppståndelse och mirakler och jungfrufödslar är absoluta sanningar. Men jag är rätt säker på att det finns grundberättelser bakom alltihop. Dessa har sedan kryddats med saker som ska få dem att sticka ut. Det kanske var någon som började berätta och kryddade lite extra, för att få beundran och uppskattning och sen var cirkusen i gång.
Känns det kanske igen? Vi är ju alla, trots allt, inte mer än människor.Vi behöver få chansen att synas och höras, få bekräftelse och uppskattning.
Ta nu chansen i påsk, att ta ett litet steg tillbaka. Tänk extra på att långfredagen är så lång och tråkig, bara för att Jesus fick hänga där på sitt kors och lida. Man behöver ju inte lida själv – man kan bara njuta av stillheten.
Glad Påsk!