Mördarsniglarna lämnar blanka, klistriga streck efter sig på lagårdsbacken. Mormor på gården är sniglarnas värsta mardröm och plockar raskt odjuren så fort de blir synliga med så lite som ett spröt på gräsmattan. Utan henne hade nog hela byn drunknat i bruna, slemmiga varelser och inte mycket hade blivit kvar i trädgårdslanden.
Sniglarna försvinner i hundratal tack vare hennes ihärdiga jakt och kvar blir bara snigelspåren som blänker av dagg i morgonsolen och bildar ett komplicerat och glittrande mönster. Märkligt ändå att så ocharmiga typer kan lämna så vackra spår.
Mina kor lämnar vackra beteshagar efter sig, deras superkraft är att förvandla granbarksborre-döda ytor från grått ris till prunkande pastoral idyll. Var och en på gården har just en plats i systemet och bidrar med något viktigt utöver just bara sin egen existens.
Jag kan tillexempel tacka fjolårets grisar för att de ätit upp åkertisteln och bidragit till årets spannmålsskörd långt efter att de själva blivit julskinka.
Men vi själva lever våra liv med allt färre bidrag till eftervärlden. I det sörmländska landskapet rör man sig dagligen mellan stenrösen efter fornborgar, medeltida vägar och byggnader med flera hundra år på nacken. Ett arv från dem som strävade och stretade här före oss.
Vår tids byggsatshus i limmträ och plast kommer knappast att överleva sin hundraårsdag, de massproducerade köpcentrumen i aluminium och lättbetong kommer att åldras ovärdigt och monteras ner innan någon ens kommer på tanken att sakna dem.
Inte heller blir det många lämningar efter vårt tankeliv. Kärleksbetygelser eller sorgliga besked skickade som sms raderas efter något år och hälsningar och tillrop förmedlade via sociala media fladdrar flyktigt ut i cyberrymden. De blir aldrig till en bunt med gulnande brev omknutna av sidenband för barnbarnen att hitta och förundras över. Inga fotografier, utklippta artiklar eller sparade köksbordslappar i en skokartong som kan hjälpa en att komma ihåg ungdomens glada dagar när minnet sviker.
För några veckor sedan hamnade jag på sommarmiddag med några av mina barndomsvänner. Lagom till kaffet plockade en av vännerna upp en bunt brev som vi övriga skickat till henne i våra sena tonår. Ömsom gapskrattande, ömsom rodnande, lyssnade vi på våra egna ord som ekade genom tre decennier när hon läste högt.
Insikten att om vi ska kunna fnissa åt vår medelålders förvirring när vi ses om trettio år kom glasklar – vi måste börja skriva brev igen. Text på papper att stoppa i fina kuvert. Brev som när de blivit lästa en första gång kan bida sin tid i en låda på vinden och plockas fram vid behov.
Nog är det en tröstrik tanke att det lilla korta tidsfönster som utgör livet lämnar något efter sig som dröjer sig kvar. Ett artrikt, hävdat landskap. Eller kanske grunden för någon annan att färdas eller bygga sitt liv på. Ett hus i sten och trä som finns kvar för kommande generationer. En låda med brev och vykort att hitta i framtiden.
Eller så bara ett myller av spår på lagårdsbacken som glittrar några timmar i solen.