Det är bevisligen studenttider. I delar av länet har de vita mössorna redan virvlat i skyn och luften har kanske gått ur de övertaggade studenterna. På andra håll har vi det kvar.
Den här veckan är det fullt av aktiviteter i Nyköping för de som går sista året på gymnasiet (läs fester). Det är nästan så att man undrar om de ens kommer att kunna stå på sina ben när det är dags att springa ut på fredag eftermiddag och vidare ut i natten.
I söndags var det traditionsenligt flottrace i ån och med det traditionsenlig äggkastning. Hur mycket mat som hade kunnat lagats med alla ägg som kastades för att störa deltagarna kan säkerligen något mattesnille räkna ut, men till den skaran hör inte jag.
Vi, familjer och vänner till deltagarna sprang ikapp längs åkantens slingrande vägar ner mot hamnen och hejade och hurrade på våra blöta kämpande deltagare. Alla med fullt fokus på racet.
Trots att jag bott i över 20 år i Nyköping så har jag aldrig sett det här racet förut. För så där är det att bo på ett ställe där man inte är uppvuxen, tänker jag. En känsla av utanförskap hänger med år efter år, i alla fall har det varit så hos mig. Rätt vad det är så har det varit en marknad som “alla” har varit på men som jag inte ens hört talas om. Eller så är det “öppning i hamnen”-helgen som verkar vara på ett givet datum varje vår eller försommar men som jag aldrig har blivit klok på exakt när det är. För att inte tala om begrepp på platser som sedan länge är förändrade. Det är som att det sitter nåt i DNA:t på de infödda som jag liksom inte kommer åt.
Nu låter det som att jag beklagar mig och det är inte meningen, tvärtom. Jag tycker att det är fascinerande hur olika lokala traditioner tar form. Som det här med studenten till exempel, jag har för mig att vi där jag kommer ifrån tog på oss studentmössan på Valborg för att sen bära den på alla festligheter fram till den stora studentdagen, då den fyllts av skriftliga lyckönskningar från vänner inne på fodret.
Så är det inte i Nyköping.
Här tar de som ska ta studenten på sig en fiskarmössa som de kallar Beppe-mössa (jag tror att det anspelar på Beppe Wolgers som ibland bar en sån hatt) på Valborg, den klottras full av kompisarnas lyckönskningar. Först på studentdagen är det dags att ta på (den numera otroligt dyrbara klenoden) studentmössan.
Flottracet är numera ett kärt minne även för mig. Att se sin dotter med sina vänner kämpandes ta sig ner för den strömmande ån och vidare ut i den vindpinade hamnbassängen samtidigt som jag, hennes pappa och syster fotar, hurrar och hejar, är något jag kommer att se tillbaka på med värme.
Kanske är det så att det är minnena som till slut gör mig till en riktig Nyköpingsbo.Sakta men säkert blir jag en del av lillstaden även jag. Kanske har det något att göra med barnens faser. Att jag har fått följa stadens DNA via dem och deras vänner.