Lästips:
När jag skrev min förra krönika hade jag nyss varit och spelat Romeo och Juliet i Katrineholm och Hälleforsnäs. När detta skrivs ska jag snart få åka hem till Flen och Malmköping. Jag ska bland annat spela i den härliga gamla TEA-lokalen i Flen.
Där såg jag min första biofilm i livet. Kapten Blod, med Errol Flynn. Jag minns ingenting alls av själva filmen, men jag minns lokalen och stämningen som infann sig. Den första filmen jag minns att jag såg är nog ”Döden i Svarta lagunen” (Creature From The Black Lagoon) som jag såg i svartvitt på tv nån gång i slutet av 60-talet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag minns just inget av filmens handling, men i min själ revs det upp ett sår som aldrig riktigt har läkt.
När jag badar i en sjö eller i havet har jag ständigt en känsla av att någon, eller något, ska gripa tag i mina fötter och dra mig ner. Jag har lyckats bearbeta känslan såpass att jag ändå njuter av att bada och jag älskar att snorkla och dyka. Men känslan av obehag finns också där hela tiden. Nu har det visat sig att min yngste son har exakt samma känsla som jag, utan att han vet var den kommer ifrån. Han har själv aldrig sett, eller upplevt något som skrämt honom just på det sättet.
Jag vet ju att trauman kan ärvas och att barn och barnbarn till människor som utsattes för de fruktansvärda hemskheterna i koncentrationslägren bär spår av dessa och kan få problem av det. Men att min son ska bära med sig minnen av att jag själv som barn sett en film som skrämde mig – känns inte det lite långsökt? Nej, jag tror faktiskt inte det. I det större perspektivet kan såklart inte min skräckupplevelse av en film jämföras med upplevelsen att utsättas för tortyr eller katastrofer – men säkert i det mindre.
Jag har ju inte samma känslomässiga ”perspektiv” som en katastrof-överlevare har, men för mig, i min lilla trygga värld, har ju filmen faktiskt framkallat ett trauma. Ett trauma som för mig var så hårt att jag ännu idag bär spår av det. Är det då så konstigt att min son har ärvt dessa känslor? Nej, jag tror inte det.
Ett annat stort trauma i min barndom var mina föräldrars skilsmässa. Vi säger så lätt att ”barn klarar allt” och att det ju är så vanligt att föräldrar skiljer sig. Vi säger saker som ”Det blir väl spännande – nu får du ju två hem”, eller ”Kom ihåg att vi älskar dig båda två, även om vi inte är tillsammans”. Jag trodde länge att jag själv inte tyckte att det ”var så farligt”, men nu vet jag bättre. Hela min värld – min lilla värld, som jag kände den – slogs i spillror och jag vet att det har skadat mig.
Jag säger det inte för att anklaga någon, jag säger det bara för att jag tror att det är bra att kunna nämna saker för vad dom är, för att på så sätt kunna prata om det och bearbeta det. Obehagliga upplevelser ska man inte sopa under mattan bara för att dom i det stora perspektivet kan tyckas vara små.
Glöm inte att ta era barns ”små katastrofer” på allvar. För dom små barnen, är dom ”små katastroferna” väldigt stora.