En bra skola är den barnen vill gå till

Klockan var strax efter åtta när jag vaknade. Då hade släckningsarbetet redan pågått i drygt tre timmar. Inte mer än 50 meter från vårt radhus hade en eld rasat i det som bara för någon dryg månad sen fortfarande var min yngsta dotters skola. Jag märkte inte att det brann förrän jag slog på mobilen och såg pushnotisen från radion. Därefter tittade jag ut genom fönstret och såg en mörkgrå rökpelare stiga rakt upp mot himlen.13 år tillbringade vi tillsammans, vår familj och den skolan. Vi valde den för att det var den närmaste förskolan och skolan dit vi då skulle flytta. Närhetsprincipen helt enkelt.
Folk frågar ibland om det är en bra skola, om vi rekommenderar att deras barn ska gå där. Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. Vad är en bra skola? Skolan har haft en stor omsättning på personal under de åren vi haft våra barn där. Klasserna har gjorts om ibland från termin till termin, ibland ihopslagna årskullar och ibland har årskullarna bildat en egen klass. Det digitala system som ska hålla kontakten mellan lärare och föräldrar har varit uselt och gett upphov till många svordomar och extra arga slag vid tinningarna. Det finns flera saker som kunde ha varit bättre. Så som jag tänker mig att det är på alla skolor, eller snarare i alla olika typer av verksamheter och företag. Men mina barn har i alla 13 år (gånger två då alltså) varje termin varje dag VELAT gå till sin skola. Det har varit min främsta måttstock på om skolan är bra eller inte. Vuxenvärldens ögon och synpunkter på skolan kan aldrig bli viktigare än barnens känsla för skolan tänker jag. Så jag har svarat ja på frågan om jag kan rekommendera andra barn att gå där.
Framåt lunch vände vinden. Röklukten utanför huset blev påtaglig och vi fick stänga fönster, dörrar och ventilation. Nyfikenheten hos mig och äldsta dottern blev så stor att vi gick ut den tunga luften för att se hur det såg ut. – Där är mitt första klassrum, dottern pekar mot en tegelfasad med förkolnade fönsterkarmar.
Minnen väcks till liv. Hur jag kom stressad från jobbet halvspringande över skolgården för att hämta på förskola och fritids. Hur de ringde och berättade att en av döttrarna ramlat och slagit i huvudet när hon ramlat från en lekställning. De allvarliga blickarna när den andra dottern tillsammans med en kompis stencilerat upp hundratals kopior av en egenritad näve som bara håller upp pekfingret med orden”fuck you” på. “Så väldigt punk”, kom jag på mig själv med att tänka stolt medan jag höll god min inför personalen.
Personalen ja! För trots brister i organisation, kommunikation och digitala system så är det människorna som funnits runt mina barn som jag känner mig tacksam över när jag nu ska minnas deras grundskoleår. Fröken Marie som högläste böckerna av Roald Dahl så bra att dottern hellre började läsa själv än att jag fick högläsa. Läraren Lillis som oförtrutet har kämpat med matten och sporrat den yngsta dottern till stordåd den sista terminen.
De är bara två exempel på ett pärlband av personer som mina barn och jag kommer att minnas och bära med oss resten av livet.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil