Det blir sällan som man tänkt sig

Jag brukar få ensamhet i födelsedagspresent av min man. Han tar resten av gänget med sig på en liten semestertur och jag stannar hemma. Missförstå mig inte, jag tycker väldigt mycket om min familj, men det är så otroligt skönt att vara alldeles, alldeles ensam några dagar.  Då kan jag lyssna på vilken musik jag vill utan att bli hånad för min musiksmak, sova när jag har lust och äta bara smågodis eller stekt svartkål till middag, just efter eget behag. Snart är det dags igen och jag längtar.
När barnen var små planerade jag för sömn, som en bantare räknar kalorier räknade jag ut exakt hur många sömnminuter jag maximalt skulle kunna få ihop. Nu för tiden tror jag alltid att jag ska hinna allt det där jag aldrig hinner i vanliga fall. Som att städa bort vinterkläder, läsa någon av böckerna i högen med olästa böcker, putsa i sadelkammaren och kanske äntligen samordna digital lagring för alla mina filer.
I fjol tänkte jag att jag skulle börja med att mocka ut djupströbädden för lammen. Först åkte jag och handlade gott surdegsbröd på Hellmanska gården och en bit Sörmlands Ädel, några nya pocketböcker (som om jag inte hade tillräckligt många olästa pocketböcker, men i alla fall) och la en flaska vin på kylning. Så att det skulle vänta på mig när jag var klar med laggårn. Jag tänkte att jag skulle sitta på trappen hela den varma sommarnatten och läsa och dricka vin och spana ut över byn.
Jag tog med mig bästa högtalaren till lammen och hann just starta spellistan med 90-talsrock, vrida upp volymen och börja skotta dynga när jag kände mig iakttagen. Det var grannen och han såg väldigt upprörd ut. Jag hann tänka att så konstigt kan det väl inte vara med en medelålders kvinna i ladugårdsstövlar som fridansar till Red Hot Chili Peppers med en grep i handen innan jag förstod att han hade mina grisar i sin trädgård. Bara att stänga ner och ge sig ut på grisjakt.
Jag lyckades så småningom locka in alla de små odjuren på logen och kunde konstatera att aggregatet var trasigt och att hjortarna dragit av tråden och flera stolpar. Och så var den första ensammahemmadagen slut och det var redan för sent för pocket och vin. Dag nummer två fick ägnas åt att köpa nytt elaggregat, sätta stolpar, dra tråd och få grisarna på plats. Och så hade jag visst besiktningstid för bilen också och lite varor som skulle hämtas upp till gårdsbutiken. Dag tre kom med en deadline till ett studiematerial som jag förträngt, sedan var det dags att köra vatten till alla djur på bete. Naturligtvis krånglade pumpen. Jag fick ringa in förstärkning och ägna dagen åt att klättra upp och ner ur pumpgropen….Så kom familjen hem igen, vinflaskan låg kvar i kylen och pocketböckerna orörda på soffbordet.
Nästa vecka är det åter dags för mig att vara ensam hemma. I år ska jag hinna läsa. Jag ska sitta ute hela natten och vaka in morgonen. Och ska jag titta i kapp alla nya filmer som släppts under vintern. Sortera foton i mobilen, hinna till återvinningen med det trasiga kylskåpet, rida minst en långtur, plocka jordgubbar, göra flädersaft, tömma maillådan och verkligen, verkligen vila upp mig! 

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Utsikter från en ofärdig trädkoja

Redan fruntimmersvecka. Sommaren rinner iväg som en skrämd snok i hagens rasslande, gula gräs. Ljuset dalar, fåglarna tystnar. Och så

En bra skola är den barnen vill gå till

Klockan var strax efter åtta när jag vaknade. Då hade släckningsarbetet redan pågått i drygt tre timmar. Inte mer än 50 meter från vårt radhus hade en eld rasat i det som bara för någon dryg månad sen fortfarande var min yngsta dotters skola. Jag märkte inte att det brann förrän jag slog på mobilen och såg pushnotisen från radion. Därefter tittade jag ut genom fönstret och såg en mörkgrå rökpelare stiga rakt upp mot himlen.13 år tillbringade vi tillsammans, vår familj och den skolan. Vi valde den för att det var den närmaste förskolan och skolan dit vi då skulle flytta. Närhetsprincipen helt enkelt.
Folk frågar ibland om det är en bra skola, om vi rekommenderar att deras barn ska gå där. Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. Vad är en bra skola? Skolan har haft en stor omsättning på personal under de åren vi haft våra barn där. Klasserna har gjorts om ibland från termin till termin, ibland ihopslagna årskullar och ibland har årskullarna bildat en egen klass. Det digitala system som ska hålla kontakten mellan lärare och föräldrar har varit uselt och gett upphov till många svordomar och extra arga slag vid tinningarna. Det finns flera saker som kunde ha varit bättre. Så som jag tänker mig att det är på alla skolor, eller snarare i alla olika typer av verksamheter och företag. Men mina barn har i alla 13 år (gånger två då alltså) varje termin varje dag VELAT gå till sin skola. Det har varit min främsta måttstock på om skolan är bra eller inte. Vuxenvärldens ögon och synpunkter på skolan kan aldrig bli viktigare än barnens känsla för skolan tänker jag. Så jag har svarat ja på frågan om jag kan rekommendera andra barn att gå där.
Framåt lunch vände vinden. Röklukten utanför huset blev påtaglig och vi fick stänga fönster, dörrar och ventilation. Nyfikenheten hos mig och äldsta dottern blev så stor att vi gick ut den tunga luften för att se hur det såg ut. – Där är mitt första klassrum, dottern pekar mot en tegelfasad med förkolnade fönsterkarmar.
Minnen väcks till liv. Hur jag kom stressad från jobbet halvspringande över skolgården för att hämta på förskola och fritids. Hur de ringde och berättade att en av döttrarna ramlat och slagit i huvudet när hon ramlat från en lekställning. De allvarliga blickarna när den andra dottern tillsammans med en kompis stencilerat upp hundratals kopior av en egenritad näve som bara håller upp pekfingret med orden”fuck you” på. “Så väldigt punk”, kom jag på mig själv med att tänka stolt medan jag höll god min inför personalen.
Personalen ja! För trots brister i organisation, kommunikation och digitala system så är det människorna som funnits runt mina barn som jag känner mig tacksam över när jag nu ska minnas deras grundskoleår. Fröken Marie som högläste böckerna av Roald Dahl så bra att dottern hellre började läsa själv än att jag fick högläsa. Läraren Lillis som oförtrutet har kämpat med matten och sporrat den yngsta dottern till stordåd den sista terminen.
De är bara två exempel på ett pärlband av personer som mina barn och jag kommer att minnas och bära med oss resten av livet.

”Flyger med både kropp och själ”

När detta skrivs, pågår fotbolls-EM för fullt. Följer du matcherna? Inte jag. Jag är totalt ointresserad. Men detta är nu inget statement. Jag är glad att folk har något som de gillar att ägna sig åt. Jag har bara själv, efter lång tid upptäckt att sport inte intresserar mig över huvud taget. Det var ingen lätt sak att upptäcka.Jag var tvungen att hålla på aktivt med sport i 20 år innan jag plötsligt förstod att det inte var min grej. Sport är ju så himla stort i våra liv och det är svårt att stanna upp och ställa sig frågan: gillar jag det här, egentligen? Jag är uppväxt på brottarmattan, kan man säga. Farsan var duktig brottare och senare även tränare i Flens brottningsklubb. Klart att även jag hamnade på brottarmattan! I 10 år, mellan 5 och 15, kämpade jag mot andra pojkar och försökte vinna så innihelvitte. Efter brottningskarriären blev det bowling i nåt 10-tal år och jag har även hållit på med fotboll, bågskytte, basket, boxning, bordtennis, tennis och orientering. I brottning och bowling var jag hyfsat framgångsrik och tillhörde de bästa i Sörmland. Flera gånger representerade jag landskapet i olika nationella tävlingar.
Jag har också följt en massa OS, EM och VM i både fotboll och hockey, suttit klistrad framför TV:n och följt tennisturneringar och slalomtävlingar. I mer vuxen ålder har jag, som de flesta andra, köpt en massa öl och chips och suttit med kompisar och skrikit över domare som dömer fel, spelare som tappar bollen, eller över en spelare som gjort en djärv soloräd och skjutit världens snyggaste mål! Men, no more of that! När det gäller att tävla, är jag helt enkelt inte intresserad. Jag vill hellre göra sånt jag trvis med och göra det så bra som möjligt. Om det sen innebär att jag är bäst eller sämst, det rör mig inte i ryggen.
Att jag skulle pyssla så mycket med musik och även till viss del leva på det, var ganska otippat när jag var mindre. Ingen i familjen spelade nåt instrument och att försöka spela som idolerna på radion var stört omöjligt. Alldeles för svårt, helt enkelt. Tills jag hörde Ebba Grön och Sex pistols. Då förstod jag äntligen att man fick hålla på med musik även fast man inte kunde. Man fick plötsligt göra det bara för att man tyckte det var kul. Och när musiken ledde in mig på teaterscenen, hade jag funnit mitt ”kall”. Nu är musiken, teatern och konstnärligt skapande, både mina största intressen och det jag försörjer mig på.
Tänk så otippat, för en sportkille från Flen som växte upp i en familj där alla former av ”finkultur” helt och hållet lyste med sin frånvaro. Missförstå mig inte – jag växte inte upp i olycka. Jag tyckte ju att det var enormt spännande med sport och jag lyssnade gärna och ofta på farsans dansbandsskivor. Men jag tror inte jag gjorde det för att jag innerst inne ville det. Jag tror att jag gjorde det för att jag trodde att det var så det skulle vara. Tack gode gud att punkrocken kom och räddade mig och hjälpte mig att finna den jag ville vara.
Den enda sport jag ännu håller på med ibland, är tennis. Men då skiter jag i om jag vinner, eller inte. Jag vill bara nån gång under spelet, känna hur bollen träffar racketen perfekt, känna den där snärten i armen och höra det lilla ping-ljudet från senorna och se bollen hamna precis utom räckhåll för min motspelare. Och så åker jag skateboard. Men jag skulle aldrig drömma om att ställa upp i en skateboardtävling. När jag susar fram på brädan, flyger jag med både kropp och själ. Och det är en stor seger för mig!

Ingen går säker – inte ens Skogs-Mulle

I en ledare i en av de stora drakarna blev hen symbolen för den förhatliga naturromantiken: att allt fler ser skogen som ett slags väsen med ett eget värde och ett eget liv, en plats där vi kan reparera våra stressade själar. Det var enligt den konservative, manlige skribenten ingen positiv utveckling, utan bara ett hinder för de prövade skogsägarna och skogsnäringen. Ett kalhygge blir enligt tankesättet ett tempel så gott som något – fast snarare för Mammon än för själen. Och en av syndabockarna är Skogs-Mulle som under årtionden lurat ut intet ont anande barn i naturen.
Apropå märklig utveckling: tänk att den svenska regeringen står i opposition till EU när det gäller kraven på att definiera vad som är ett hållbart skogsbruk. Här är det omvärlden som anser att Sverige inte lever upp till kraven. Vi som alltid sett oss som världens miljösamvete. Nu är vi under luppen för alltför hög avverkningstakt och växande storlek på kalhyggena.
Det finns en spillra så kallad naturskog kvar, alltså skog som aldrig varit kalavverkad. Idag är trycket att få hugga ner den enormt. Trots att vi ännu bara anar betydelsen av trädens samarbete med svamparna och mikrolivet under marken. Till exempel är det där den största delen av skogens förmåga att lagra kol finns. Vi vet att det tar lång tid innan mikrolivet återhämtar sig när träden försvunnit.
Det är så mycket kvar att lära om väven av liv. Att träden kan kommunicera med varandra är en omvälvande tanke. Att ett träd som drabbas av ett insektsangrepp kan skicka varningssignaler till sina fränder som kan rusta sig med kemiskt motstånd. Eller att ett svagt träd kan få näring från träd intill. Herr ledarskribent: borde vi inte snarare uppmuntra ödmjukhet och respekt för naturen och arterna som lever vid vår sida.
Personligen känner jag ett större behov av en misstroendeförklaring när det gäller förmågan att skydda strövskogar, lavskrikor och den biologiska mångfalden i stort, än i den något diffusa frågan om marknadshyror. Ett misstroende kanske inte bara mot regeringen utan mot majoriteten av våra folkvalda politiker.Jag sitter i den ljumma sommarkvällen. Över mitt huvud skär tornseglarna genom luften. Deras karaktäristiska skrik när de med öppen mun trålar insekter är en del av definitionen på sommar. Ett bevis på att skyddet av naturen inte är ett särintresse utan en förutsättning för vårt eget liv.Visserligen flyttar snart de första fåglarna tillbaka till sina övervintringsområden. Storspovshonorna lämnar hanarna med de kläckta ungarna, men för många av oss känns sommaren ändå rätt ung.
Jag säger som min gamla rektor: Lär er simma! – och som Fältbiologerna: håll stövlarna leriga!
Heja Skogs-Mulle!

Sprutans oväntade biverkningar

Det var lite synd att kungen och drottningen vaccinerades redan strax efter nyår. Annars hade hovet kanske haft anledning att hjälpa övriga Flensbor med det pågående vaccinationskaoset. Jag fick visserligen min spruta på exakt utsatt tid, tamejtusan på minuten. Har inte upplevt en lika effektiv process sen mattanterna langade ut pölsa åt oss i skolbespisningen. “In, här har du, ut, klart!”
Men för andra har det tydligen krånglat, så nu har regionen sagt upp avtalet med det privata vaccinationsföretaget. Jag är besviken. Första avklarad, andra bokad, klara papper och allt som på räls. Eller, det var ju det där med biverkningarna. De okända. Jag har inte brytt mig ett dugg om debatten, utan bara tänkt att “de vet nog åtminstone på ett ungefär vad de gör”, snabbt kalkylerat risker åt båda hållen, och “vi ska alla den vägen vandra.”
Journal: Första dagarna kändes ingenting, bortsett från en lätt smärta på vaccinationsstället. Efter tre – fyra dagar drabbades jag av “trötthet och en allmän sjukdomskänsla.” Susningar i öronen, typ som Dartanjang i Loranga och Masarin. Tog en Ipren och kvicknade till så att jag kunde bevista skolavslutningen. Därefter, åter kolsyra i kroppen, trötthet. Efter långvarigt motstånd googlade jag. Hittade en Facebookgrupp, ganska seriöst modererad, där folk satt och knackade ner sitt hälsotillstånd efter vaccinationen.
Uppenbarligen var det fler än jag som mått konstigt efter vaccinationen. Googlade mot bättre vetande vidare på symptomen. Tänkte på min kompis Filip. Han säger sig lida av “fillikondri”, ett slags falskt negerad hypokondri, som tar sig uttryck i att patienten visserligen är hypokondriker men samtidigt så medveten om tillståndet, att han eller hon slår ifrån sig alla diagnoser: “Äsch, cancer – det tror jag bara för att jag är hypokondriker!” Men fillikondrin slår sen obarmhärtigt till, eftersom fillikondrikern inte lyssnat till kroppens varningssignaler och därför dör i typ cancer i bukspottskörteln.
Kollade sökresultaten. Jaha, jag hade alltså fått akut myeloisk leukemi. Eller möjligen Graves sjukdom, hiv eller systemisk lupus erythematosus. Slutade googla. Kroppen intresserar mig ungefär lika mycket som bilen. Den ska fungera, bära mig dit jag vill. Resten struntar jag i. Att börja analysera vaccinationen vore som om jag skulle försöka sätta mig in i vilka metallegeringar som bör finnas i bilens tändstift. (Har den ens tändstift? Har aldrig kollat.)
Nu är ju det här mest en text som jag började skriva för att få agna med ett rejält klickbete i rubriken och kungahuset i ingressen. Kanske blir det min sista krönika. Om ni inte hör av mig igen, så utgå från att ordflödet har stoppats av en utebliven andra spruta. Eller någon okänd biverkning från något.