Lästips:
När detta skrivs, pågår fotbolls-EM för fullt. Följer du matcherna? Inte jag. Jag är totalt ointresserad. Men detta är nu inget statement. Jag är glad att folk har något som de gillar att ägna sig åt. Jag har bara själv, efter lång tid upptäckt att sport inte intresserar mig över huvud taget. Det var ingen lätt sak att upptäcka.Jag var tvungen att hålla på aktivt med sport i 20 år innan jag plötsligt förstod att det inte var min grej. Sport är ju så himla stort i våra liv och det är svårt att stanna upp och ställa sig frågan: gillar jag det här, egentligen? Jag är uppväxt på brottarmattan, kan man säga. Farsan var duktig brottare och senare även tränare i Flens brottningsklubb. Klart att även jag hamnade på brottarmattan! I 10 år, mellan 5 och 15, kämpade jag mot andra pojkar och försökte vinna så innihelvitte. Efter brottningskarriären blev det bowling i nåt 10-tal år och jag har även hållit på med fotboll, bågskytte, basket, boxning, bordtennis, tennis och orientering. I brottning och bowling var jag hyfsat framgångsrik och tillhörde de bästa i Sörmland. Flera gånger representerade jag landskapet i olika nationella tävlingar.
Jag har också följt en massa OS, EM och VM i både fotboll och hockey, suttit klistrad framför TV:n och följt tennisturneringar och slalomtävlingar. I mer vuxen ålder har jag, som de flesta andra, köpt en massa öl och chips och suttit med kompisar och skrikit över domare som dömer fel, spelare som tappar bollen, eller över en spelare som gjort en djärv soloräd och skjutit världens snyggaste mål! Men, no more of that! När det gäller att tävla, är jag helt enkelt inte intresserad. Jag vill hellre göra sånt jag trvis med och göra det så bra som möjligt. Om det sen innebär att jag är bäst eller sämst, det rör mig inte i ryggen.
Att jag skulle pyssla så mycket med musik och även till viss del leva på det, var ganska otippat när jag var mindre. Ingen i familjen spelade nåt instrument och att försöka spela som idolerna på radion var stört omöjligt. Alldeles för svårt, helt enkelt. Tills jag hörde Ebba Grön och Sex pistols. Då förstod jag äntligen att man fick hålla på med musik även fast man inte kunde. Man fick plötsligt göra det bara för att man tyckte det var kul. Och när musiken ledde in mig på teaterscenen, hade jag funnit mitt ”kall”. Nu är musiken, teatern och konstnärligt skapande, både mina största intressen och det jag försörjer mig på.
Tänk så otippat, för en sportkille från Flen som växte upp i en familj där alla former av ”finkultur” helt och hållet lyste med sin frånvaro. Missförstå mig inte – jag växte inte upp i olycka. Jag tyckte ju att det var enormt spännande med sport och jag lyssnade gärna och ofta på farsans dansbandsskivor. Men jag tror inte jag gjorde det för att jag innerst inne ville det. Jag tror att jag gjorde det för att jag trodde att det var så det skulle vara. Tack gode gud att punkrocken kom och räddade mig och hjälpte mig att finna den jag ville vara.
Den enda sport jag ännu håller på med ibland, är tennis. Men då skiter jag i om jag vinner, eller inte. Jag vill bara nån gång under spelet, känna hur bollen träffar racketen perfekt, känna den där snärten i armen och höra det lilla ping-ljudet från senorna och se bollen hamna precis utom räckhåll för min motspelare. Och så åker jag skateboard. Men jag skulle aldrig drömma om att ställa upp i en skateboardtävling. När jag susar fram på brädan, flyger jag med både kropp och själ. Och det är en stor seger för mig!