Under mitten av 1600-talet var järnbruksindustrin verkligen på frammarsch i Sverige. Men hur skulle de tunga kanonerna fraktas landvägen?
Järnet hade blivit landets viktigaste näring och nya bruk växte upp såsom svampar ur jorden. Så var också fallet vid Kolmården där flera bruk redan var i drift. Brukspatron Gert Störning, ägare till Wiråns bruk och Norshammars bruk, var väl medveten om järnets betydelse och var vid den här tiden i full färd med att anlägga ett stycke bruk i Kolmården. När man väl funnit rätt plats söder om Stafsjön, dröjde det inte länge förrän planeringen började.
Här fanns det rikligt med skog, som var viktigt till kolförsörjningen av driften, dessutom fanns flera sjöar vars vatten kunde lätt kunde ledas fram till bruket. Trots stora uppoffringar med att leta järnmalmssträck gjordes inga större fyndigheter i Kolmården.
Man fick helt enkelt förlita sig på järnmalm från Förola gruva i Svärta. Detta visade sig sedan vara ett bra val eftersom malmen från Förola lämpade sig utmärkt för gjutning av järnkanoner.
Trots alla fördelar med platsen för bruket fanns dock ett problem kvar, hur man skulle frakta kanonerna ner till Bråviken. Vägar fanns ju inte att tillgå, förutom den nyligen anlagda Kungsvägen norr om Stafsjön. Den vägen var ju ändå inte lämplig för kanontransporter.
Väg mot Bråviken
Störning lät därför ett antal män försöka hitta en möjlig plats genom skogen, där en väg kunde byggas ner till Bråviken. Detta var ingen lätt uppgift i tanke på den kuperade terrängen och då särskilt närmast Bråviken. Vägen fick naturligtvis inte ha några större backar, där de tunga kanonerna skulle dragas fram.
Det tog sin tid att finna en lämplig vägsträcka, men redan år 1671 lär den varit klar, då de första kanonerna levererades från bruket. Då tillverkades nämligen 98 stycken tolv pundiga kanoner med en total vikt på 165 ton.
Kanonvägen tar sin början vid det gamla magasinet vid Stafsjö bruk och fortsätter sedan ut på landsvägen mot Stafsjö SJ. Vidare förbi Rullebo nerför backen, där man ännu idag kan se en gammal vägbank invid Dammkärret. Härifrån slingrade sig sedan kanonvägen upp förbi Torp nr 9 och vidare fram till Skjutgropen, där kanonerna provsköts. Kanonvägen ansluter åter till landsvägen några hundra meter söder ut innan den går in till höger.
Här har vägen bevarats som skogsbilväg, innan den korsar vägen till Raggan. Där är den gamla vägen borttagen över stambanan, men anslutet åter vid Hållbäcken. Härifrån kan man nog säga att vägen är den samma som den vi i dag kallar Kutsvägen ner till Oxbygget, där vägarna delar sig.
Fraktade kutsar av malm
Den här vägen går i dag under namnet Kutsvägen på grund av så kallade kutsar man fraktade, bestående av järnmalm.
Strax väster om Oxbygget viker kanonvägen söderut såsom skogbilväg men övergår senare till en stig fram till Hällarna. Här svänger vägen österut innan den viker av söderut med ett ganska brant lut ner till åkrarna öster om Mörtnäs. Från Hällarna är vägen mer eller mindre försvunnen i vegetationen, men bara några hundra meter ner i backen finns vägen kvar helt intakt. Ett stycke kanonväg som bevarats i sitt ursprungliga skick. När man följer vägen fram kan man inte annat än förundras över, hur man lyckades transportera så många kanoner på denna lilla smala väg. Hur mycket incidenter som måste ha skett vid dessa transporter.
Svett och frusna oxar
Jag sätter mig invid vägkanten och låter tankarna fara i väg medan jag sluter mina ögon.
Plötsligt känner jag lukten av svettiga djurkroppar, oxar som fnyser, vagnshjul som gnisslar, röster från en annan tid. Flera laster med tunga kanoner drar sakta förbi, innan allt ringar av och blir det tyst och stilla. Endast den lilla lövsångaren låter sina vemodiga visa ljuda i nejden.
När jag åter öppnar ögonen så är det precis som om den lilla lövsångaren varit med i denna tidsresa, som försatt min hjärna i någon slags trans.
Det finns ett visst rykte här i trakten, som nått mig, sant eller osant, det får läsaren själv ta ställning till. Det sägs nämligen, att när ryssarna var här 1719 och brände ner Stafsjö bruk, så gjordes en del sabotage utmed kanonvägen.
Folket i trakten passade nämligen på att fälla stora träd över vägen, för att på så vis förhindra ryssarna att föra med sig bland annat beslagtagna kanoner. Kanske är det därför inga uppgifter finns, om erövrade kanoner från den händelsen i brukets historia.
16 hästar per kanon
Till de största kanonerna, som var 24 pundiga, åtgick 16 hästar, till 3 pundiga 4 hästar, vilket talar om vilka vikter det handlade om. Hur lång tid tog en sådan transport och hur många mannar åtgick för att få det hela att fungera. På hemvägen lastades proviant och järntackor till bruket. Det rörde sig om tusentals ton kanoner, som fraktades ner till Bråviken.
På sommaren användes speciella kanonvagnar och under vintertid var det slädar som gällde. Detta pågick under 200 år innan kanontillverkningen upphörde vid Stafsjö bruk år 1859.
Kanonvägen sluttar sakta ner mot jämnare mark och övergår, efter en liten åker, till en mindre igenvuxen stig. Vägen passerar Johanneslund och övergår där i den så kallade Stakehultsvägen som slutar nere vid Fridsätter. Därifrån finns inga spår efter vägen, men fortsatte sedan ner till hamnen, där utlastning skedde av kanonerna.
Vid slutet av 1700-talet lär Sandviken bestått av några små stugor, ett antal magasin samt ett värdshus nere vid lastbryggan. Ut och inskeppning var livligast under sommarhalvåret, för att helt avstanna under vintern, när isen låg tjock på Bråviken.
Arbetade året runt
Arbetet vid hamnen pågick emellertid under hela året. Under vintern skulle framforslat stångjärn upplagas till den kommande utskeppningen. Brukens underlydande bönder och torpare skötte transportern till hamnen vid Sandviken och fick på så vis dagsverken utförda för att kunna behålla sina arrenden.
På framvägen fraktades stångjärn och kanoner, medan man på tillbaka vägen tog med sig brukens behov av tackjärn.
Från början bestod dragdjuren huvudsakligen av oxar, som man kunde se stå i långa rader nere vid hamnen när utlastning skedde.
Vid den här tiden låg många olika fartyg från främmande länder och väntade på last. Det var ståtliga fullriggare, briggar, galeaser som var förtöjda vid bryggan och många främmande tungomål talades.
Enligt uppgift kunde man ända fram till 1870-talet se foror på upp till 30–40 ekipage vid Sandviken, även om lasten då mest bestod av götsar och gjutjärn. Mot slutet av 1800-talet upphörde nästan all utskeppning vid hamnen efter att järnhanteringen blivit mer olönsam. Det blev tyst och stilla vid hamnen, men snart uppstod en ny era bestående av skogsprodukter.
Den så kallade kutsvägen fick bitvis en ny sträckning och den gamla kanonvägen föll i glömska. I dag är det nog inte så många som känner till vilken betydelse denna väg hade en gång då det begav sig.
· Texten är ett utdrag ur boken ”I Tintomara skog” av Bengt Klasson. Boken är en hommage till klassikern ”Tintomaras spår” om Kolmårdens natur och kultur (1967), skriven av författaren och naturfotografen Hans Lidman (1910–1976). Tintomara var den kvinnliga huvudgestalten i Carl Jonas Love Almqvists roman ”Drottningens juvelsmycke”.
· ”I Tintomara skog” släpptes i januari 2026 och kan köpas på Stavsjö krog och Stafsjö Bruksmuseum.
· Texten har också publicerats i Kilabygden 2026, Kila hembygdsförenings årsskrift, årgång 37.