Under efterkrigstiden med start under 1960-talet fick den omfattande kritiken av statens marknadsanpassade regionala politik, där lands- och glesbygdens framtid bara tecknades i mörka färger, vissa framgångar genom etableringen av statliga stöd- och utvecklingsområden (1965).
Var centraliseringsvågen i samhället äntligen på väg tillbaka? Den stora utflyttningen av drygt 11.000 statliga jobb i 48 myndigheter från Stockholm med start i början av 1970-talet gav förhoppningar om en ny statlig ideologi och ett rundare Sverige.
Omflyttningen av de statliga jobben väckte stora förhoppningar om att de radikala ”vi flytt int”-kampanjerna äntligen skulle ge samtliga regioner en ny chans att utvecklas. Denna politiska islossning från den etablerade statliga ideologin höll sig i stort sett flytande ända till bank- och finanskrisens tidiga 1990-tal.
Därefter har utvecklingen i många stycken gått i stå, sett med landsbygdsögon, även om det fanns förhoppningar att Sveriges inträde i EU 1995 skulle ge Landsbygdssverige en ny och positiv verklighet.
Trots de nya EU-stöden, nya utlokaliseringar av jobb från Stockholm efter försvarsbeslutet 2004 (nästan 3000 jobb) och Löfveninitiativet 2016 med ny flytt av flera hundra storstadsjobb är vi på rask väg mot ruta 1 igen. Landsbygden tappar mer och mer av sina positiva resurser. Förra året hade 180 av totalt 290 kommuner (flest landsbygdsområden) en minskad befolkning och de statliga myndigheterna fortsatte att minska sin närvaro utanför de större städerna.
De statliga servicekontoren, som flera regeringar aviserat som något hållfast i stormen, försvann från 23 orter i hela landet under förra året. Under 2026 inleds ett ”sparprogram” med syftet att stänga ned ytterligare 35 kontor. Tidöregeringen säger i sitt beslut om att ”trösta” landsbygdens befolkning att man är villig att ”utveckla mobila och flexibla” servicekontor på platser utan fasta kontor.
Samtidigt som jag skriver denna text noterar jag att min egen kommun nyss mist sin polisstation och snart förlorar sitt Postnordkontor och sin Lantmäterienhet. Fasta anläggningar i dag men utan garantier för framtiden.
Vad skall man då säga om framtiden för de rullande statliga servicekontoren?