Debatten om kortare arbetstid och slopat karensavdrag präglas ofta av stora ord om trygghet, livskvalitet och ett modernare arbetsliv. Betydligt mer sällan ställs den mest grundläggande frågan: Vem ska betala?
För Sveriges småföretagare riskerar svaret alltför ofta att bli: företagen.
LO driver frågan om en generell arbetstidsförkortning och har bland annat analyserat konsekvenserna av en normalarbetstid på 35 timmar. Socialdemokraterna vill samtidigt slopa karensavdraget och införa ett högkostnadsskydd för mindre företag. Båda frågorna förtjänar en seriös diskussion. Men då måste också småföretagens verklighet finnas med i kalkylen.
Ökade kostnader
En minskning från 40 till 35 timmars arbetsvecka innebär 12,5 procent färre arbetstimmar. Om lönen samtidigt är oförändrad ökar kostnaden per arbetad timme. För ett företag med åtta heltidsanställda handlar det om 40 arbetstimmar mindre varje vecka – motsvarande en hel heltidsanställning.
Vem ska göra de timmarna? Och vem ska betala? Restaurangen kan inte stänga när gästerna vill äta. Butiken måste fortfarande vara bemannad. Transportföretaget måste leverera varorna och hantverkaren måste färdigställa arbetet.
Skillnad
Ökad produktivitet kan kompensera för en del av en arbetstidsförkortning. LO:s egen genomgång av forskningen pekar på att produktivitetsökningar kan ta igen en del av de förlorade arbetstimmarna. Men förutsättningarna skiljer sig kraftigt mellan olika verksamheter. Stora delar av småföretagarsverige säljer tid, kompetens och mänsklig närvaro. En frisör kan inte klippa fem kunder samtidigt. En elektriker kan inte automatiskt utföra åtta timmars arbete på sju timmar. För dessa företag kan alternativen i stället bli högre priser, lägre marginaler, färre investeringar eller minskad vilja att anställa.
Samma perspektiv behövs i diskussionen om karensavdraget.
Analysera
Det finns goda argument för att människor inte ska känna sig ekonomiskt tvingade att arbeta när de är sjuka. Men den som vill avskaffa karensavdraget måste samtidigt analysera konsekvenserna för arbetsgivarna. I ett företag med fem eller tio anställda märks varje frånvarodag. Arbetsuppgifterna försvinner inte. Kollegor får täcka upp, en vikarie måste tas in, leveranser kan försenas – eller företagaren själv får arbeta extra.
Småföretaget kan därför drabbas både av den direkta sjuklönekostnaden och av produktionsbortfallet. Socialdemokraternas förslag innehåller ett högkostnadsskydd för små och medelstora företag, vilket visar att även förespråkarna för reformen ser att mindre arbetsgivare kan påverkas särskilt. Ett sådant skydd måste i så fall vara enkelt, förutsägbart och tillräckligt omfattande för att verkligen minska risken för företagen. Den större frågan handlar om Sveriges förmåga att skapa nya jobb.
Vi behöver företag som vågar anställa sin första, femte och tionde medarbetare. Varje ny kostnad, risk och administrativ skyldighet måste därför vägas mot hur den påverkar beslutet att anställa.
Småföretagartest
Stora koncerner kan sprida kostnader över tusentals medarbetare och har HR-avdelningar, jurister och ekonomifunktioner. I det lilla företaget är företagaren ofta vd, ekonomichef och personalansvarig på samma gång. Arbetsmarknadspolitiken kan därför inte utformas som om alla arbetsgivare vore Volvo, IKEA eller en stor kommun.
Inför större förändringar borde varje förslag utsättas för ett småföretagartest: Vad kostar reformen för ett företag med fem anställda? Hur påverkar den viljan att anställa? Och vem bär risken om kalkylen inte går ihop? Politiken kan förändra reglerna för arbetstid och sjuklön. Men den kan inte lagstifta fram lönsamhet.
Och utan lönsamma företag blir det svårare att skapa de nya jobb, skatteintäkter och resurser som framtidens välfärd är beroende av.
Näringspolitisk talesperson,
Företagarförbundet