Ute är det 10 grader kallt och snön ligger i drivor. Inne i ladugården är det varmt och mysigt, i halmen busar ett 50-tal veckogamla lammungar och borta vid ytterväggen vankar några tackor som ännu inte lammat. De krafsar lite i halmen, stirrar en stund i väggen, suckar tungt och så vaggar de runt ett varv till. Lammen har övergått till att leka inte-nudda-golv genom att hoppa från rygg till rygg på sina stackars mammor som ligger och idisslar middagen. En tackas tålamod är oändligt.
Jag får ibland frågan om varför våra lamm föd så tidigt på året och brukar svara lite svepande att det är bra för då är lammen så stora när våren kommer att jag kan släppa ut dem på bete utan att riskera att rävar eller korpar ger sig på dem. Eller att februari är en i övrigt lugn period på gården och då kan jag fokusera på fåren och se till att varenda lammunge klarar sig. Men det är bara delvis sant. Den verkliga orsaken är att jag synkar lamningen med Melodifestivalen för att på smidigaste sätt undvika hela Mellokarusellen. Jag kan glatt dra på mig laggårdsoverallen när programmet närmar sig, vinka hejdå till familjen och dra till fåren. När andra häller upp snacks, planerar mellomiddag och sätter betyg på bidragen slumrar jag lyckligt ovetande på foderbordet med en termomugg te i handen och en drös lammungar i famnen. När vänner försöker sig på ett samtal om huruvida rätt låt vann kan jag bara mumla lite och ursäkta mig med att jag ju har lamning och tyvärr inte sett några av bidragen. Jag tycker nämligen lika mycket om lamm som jag tycker illa om schlager så lösningen är optimal.
Livet i ladugården är så lätt och förutsägbart, jag vet när jag ska fodra, strö och sopa på stallgången. Jag kan rätta fellägen på lamm som vill komma till värden med rumpan först och boxa upp tackor som ser lite medtagna och ge dem lite kross. Alla problem har en lösning, ibland krävs det några timmars extra jobb, men sedan är ordningen återställd, tackorna står åter och mumsar ensilage och lammen sover i halmen. I lagården är världen begriplig, hanterbar och jag har stenkoll.
Det händer förstås att dottern protesterar. ”Alla RIKTIGA mammor äter tacos och kollar på Mello” kunde hon hävda när hon var yngre. Sedan brukade hon kritiskt konstatera att jag luktade ladugård och dra slutsatsen att jag var hopplös och istället packa sin glitterboa och sticka över till grannarna. Dom hade dessutom större tv, bättre tacobuffé och förstod att uppskatta tornartshöjningar, spektakulära dansnummer och klatschiga refränger. Men i år har även dottern övergett Mello.
Alla program hon vill se streamas direkt ner på paddan därför följer hon numera gärna med på kvällsturen (eftersom vi har WiFi i laggårn). Uppflugen på sin vanliga plats på foderbordskanten förklarar hon glatt att det är ganska mysigt hos lammen och att Mello har blivit såååå tråkigt i år. Dessutom är hon inte orolig för mig längre, att gå runt med halm i håret, lukta ull och vara fullständigt asocial är nog bara en fas tror hon. Pyttsan tänker jag och utbyter en blick med min finaste gammeltacka som fnissar i smyg. Vi låter henne tro att det är övergående, men har man en galen-i-lamm-mamma så har man. Det går aldrig över. För vem vill vara Tic-toc-stjärna eller discodrottning när man kan vara kung i laggårn?
