Som antyddes i min förra ledare pågår det en diskussion i flera riksdagspartier om att förstatliga olika offentliga verksamheter. Orsakerna till de konkreta kraven påstås vara bristande kvalitet i kommunernas välfärdsproduktion. Syftena med ställda krav på förändringar i huvudmannaskapet sägs vara att få en effektivare, mindre kostsam och bättre kvalitet på utpekade tjänster.
Diskussionen om ett förstatligande av olika offentliga tjänster handlar vanligtvis om sjukvården i regionernas regi, skolan i kommunernas verksamhet samt ibland även den kommunala räddningstjänsten.
Att förändra och utveckla verksamheterna i nuvarande regi tycks inte vara intressant för debattörerna. Ibland känns kraven på drastiska förändringar av regionernas och kommunernas tjänsteproduktion som att försöka bota huvudvärk med halshuggning.
De som förordar statligt övertagande är inte särskilt precisa i vad de menar med statligt ansvar. Handlar det som att staten tillför mer pengar för att få ut högre kvaliteter eller om att låta en statlig styrelse ta över styrningen av en tjänst? Är meningen att helt ta över ansvaret för till exempel all sjukvård som huvudman eller önskar man tydligare och mer detaljerade statliga regler för kommunal verksamhet?
Bristen på svar på dessa frågor tyder på att mycket av kraven är uttryck för rena förhoppningar kring den ”goda staten”.
Om vi analyserar vad vi har för erfarenheter av statlig verksamhet och styrning under de senaste decennierna så var ju exempelvis psykvården under all kritik när staten var ansvarig. Statligt ansvar för SIS-vården av ungdomar är ju knappast någon succé. Kritiken mot Polismyndigheten är ju stundtals massiv och trots 40 års arbete har vi fortfarande inte någon utlovad närpolis som fungerar. På landsbygden är polisen så gott som osynlig. Jag har inte nämnt den statliga postservicen, bristen på statliga apotek eller partiella sorgebarnet SJ. Och glöm ej Trafikverket!
Bortsett från frånvaron av statlig kompetens i många sammanhang kan vi konstatera att den statliga byråkratin sällan kan uppvisa den medborgerliga kunskap och framtidstro som förtroendemannasystemet ständigt levererar. Vad skulle hända om den statliga byråkratin ersätter den folkliga demokratin?