Det kom till min vetskap att Vladimir Putins favoritbok är ”Bröderna Karamazov”, Fjodor Dostojevskijs sista stora roman. Det ter sig märkligt för mig att läsa klassiker och ändå orsaka död och misär. Det är en djup motsättning.
För att motverka denna motsättning har jag ett anspråkslöst förslag: För en ledare som gjort anspråk på ett företag, en stad, ett land, ja allt vad ledarskap i praktiken innebär, bör det vara ofrånkomligt att löpande och noga studera tiderna klassiker som en del av jobbet. Jag menar inte bara smärre urval utan titlar i hundratal. Att vara skicklig retoriker, kunna arbeta hårt, tala starkt, vara uppsluppen och så att säga kunna ”ta” människor och fatta kvicka beslut har aldrig varit tillräckligt, även om det ini våra dagar ges sken av det.
Utbildningen blir lång. Fortbildningen tät och svår. Studiematerialet är inte ”Det tydliga ledarskapet” eller dylik försköning av ansvaret. Att säga något lite tydligare som människor inte håller med sina ledare om har alltid bara byggt gränser och murar. Några måste väl alltid falla för knepen, men det finns redan länge bevis i historieskrivningen för att de psykiska spänningarna och allmänna aversionen ökar i en sådan betvingad tystnad. Ryssland och Sovjetunionen torde vara ett av de tydligaste exemplen. Det är ingalunda någon naturlag.
Studiematerialet är inte Simon Sinek, Tony Robbins, Göran Persson eller Jan Emanuel. Det är Fjodor Dostojevskij, August Strindberg, William Shakespeare, Joseph Conrad, Voltaire, Franz Kafka, Friedrich Nietzsche, Ernest Hemingway, Anton Tjechov, Niccolò Machiavelli, Selma Lagerlöf, Hermann Hesse, George Orwell, Aldous Huxley med många fler.
Som tillhörande ”vanligt folk” står det mig fritt att förenkla mitt studiematerial till enögda principer efter ork och behag. Men en ledare för ett företag, en stad, ett land får under inga omständigheter göra så. Inte så länge ”en bättre värld” är en aktuell ambition.