Jag har fyllt 60. Jag tänkte att jag i denna krönika kanske kunde ge några tips på hur man ska tackla det, men jag vet inte om jag kan. Är jag vuxen nu? Det vet jag inte heller. Det beror ju på vad man menar med vuxen.
Ibland upplever jag att man sätter likhetstecken mellan ”vuxen” och ”färdig”. I så fall är jag inte alls vuxen, tack och lov. Jag tror faktiskt aldrig att jag känt mig vara i en särskild ålder, förrän efteråt.
Jag vet ju nu att jag var i tjugoårsåldern, när jag var i tjugoårsåldern… om ni fattar? Men att vara i sextioårsåldern vet jag kanske inte hur det är förrän jag är i åttioårsåldern, om jag får leva så länge. Jag har nog därför inga särskilda tips till er, angående det där med att fylla 60.
En del av mig känner att jag hittills haft ett underbart, spännande och omväxlande liv och en annan del av mig väntar fortfarande på att livet ska börja.
Om jag får välja vilken del av mig jag vill bejaka mest, så väljer jag den del av mig som ännu väntar på att livet ska börja. Då kan jag vara mer nyfiken, än nöjd och färdig. Det är klart att jag är en annan nu, än den jag var när jag var yngre.
Och om jag kunde ge ett råd till mitt yngre jag, så skulle det vara: Lyssna på dig själv och det du har inom dig – allmänt kanske kallat ”magkänslan”. Gör inte saker bara för att du tror att det förväntas av dig. Och sök inte sällskap eller kompisar bara för att du fått höra att det inte är bra att vara ensam. Det är bara den som KÄNNER sig ensam, som är det. Ofta har jag känt mig mer ensam, när jag har varit i sällskap med andra, än när jag har varit för mig själv.
Jag tror det beror på att jag har känt mig tvungen att vara någon jag egentligen inte är, bara för att passa in. Och jag tror att det var den största ”lärdomen” jag fick med mig från skolåren. Och det är såklart inte så bra.
Jag hade nog önskat mig en uppväxt där jag hade fått lära mig att det är klokt att hålla sig för sig själv, när man känner att det är det man behöver. Att anpassa sig till andra för att passa in, betyder ju att man överger den man egentligen är. Och det är ju verkligen att lämna det egna jaget ensamt. Och övergivet.
Jag brukar fundera över vem jag är och vad jag gör, när jag trivs som bäst. Och jag har kommit fram till att jag nog är som tjuren Ferdinand. Jag trivs bäst när jag får sitta under min korkek (min studio, min verkstad eller min lilla teatersalong) och lukta på blommorna (spela elgitarr, öva text, eller sätta ljus och bygga scenografi).
Och när mamma, som är så förståndig – fast hon är en ko – kommer och frågar varför jag inte leker med dom andra tjurarna och stångas jag också, så svarar jag: Varför skulle jag göra det, när jag trivs så bra när sakerna är som dom är?
Så jag kanske ändå har ett litet tips till vad du ska göra när du fyller 60, om du inte gjort det tidigare: Hitta din egen korkek. Lukta på blommorna! Men stångas gärna med dom andra, om det är det du vill. Alla passar inte till allt.