Inget är väl så älskvärt och irriterande som en nyfrälst. Men när man själv befinner sig där, vilken lycka. Den maniska upptagenheten av ett nytt intresse, som en förälskelse. En ny värld är möjlig och tilltron till den egna mycket begränsade förmågan är oändlig. Uppfylld av ruset tänker man redan på nästa fix.
”Som nybörjare kan det vara svårt att veta vad man ska ställa för frågor, men ni kommer hit som två knarkare.” Det sa kursledaren på den täljkurs jag och min vän går varannan söndag, efter att vi återigen hade pumpat henne på all möjlig och omöjlig information om oljor, renskärning, slipning av verktyg och resning av träfibrer.
Längtan efter att bearbeta och behärska ett material tror jag de flesta kan känna igen. När man likt ett barn är mäkta stolt över ett totalt anspråkslöst resultat är det så tydligt att det är själva görandet och utforskandet som är det riktiga värdet. Vad våra händer kan göra och hur tanken får en fysisk form.
Verktygen vi använder har sett likadana ut sedan innan min farfar föddes och det finns inget som kan eller behöver förbättras med dem, inget ska effektiviseras med att bli digitalt eller styrt av AI.
Det är knivar och yxor och de ser ut som knivar och yxor alltid har gjort.
Mitt parasympatiska nervsystem aktiveras av sådant. Det transcendentala i tidlösheten. Att ta reda på hur lång tid det tar att själv göra en sked känns som ett botemedel mot den totalt ohämmade produktion och konsumtion som vi översköljs med varje dag. Ett system som försöker eliminera all form av hjärnaktivitet som borde föregå en transaktion.
Det inger trygghet att ha kunskap att göra något praktiskt i ett samhälle som skakar och allt mindre bygger på människors behov och allt mer på maktgalna potentaters nyckfullhet.
När en träbit är böjd i stället för rak går det att se möjligheter och lösningar i stället för problem. Resurserna som används är lokala eller återbrukade. Det ger en robusthet som är svår att köpa för pengar, enligt Carina Lindberg, ordförande för Västerbottens läns hemslöjdsförening. Hon menar att slöjd gör samhället mer motståndskraftigt och skapar resiliens, en förmåga att stå emot och återhämta sig från kriser.
Det kanske är svårt att tänka sig vad en inte så jätterak stekspade kan göra för skillnad, men jag tror inte att man ska underskatta handens intelligens eller kreativiteten som börjar bubbla när man ser på en klyka som en krok eller en gullig snigel.
Det finns inte längre någon tjusning i de massproducerade, opersonliga och hormonstörande plastredskapen vi har i köket. De är heller inte så konkurrenskraftiga i pris när man kan göra sina egna, helt gratis, utan att naturen behöver betala.
Doften som sprider sig i ett rum när man sitter och täljer i en bit enträ går rakt in i hjärtat på de flesta människor, likt en uråldrig vetskap om att det är bra.
Att bemästra fibrernas egenskaper och bångstyrighet i grupp, ömsom småpratandes, ömsom försjunkna i sammandrabbningen mellan kniv och trä. Jag dör för den mjukhet som uppstår i mötet med hårdslöjd.