I en tidigare ledare diskuterades den oroande trenden där demokratin under senare år skadeskjutits eller försvunnit runt om i världen. Enbart förra året var det 45 länder som drabbades av en förlorad eller minskad demokrati. Denna trend är mer än oroande eftersom det gynnar en utveckling mot autokrati – en regim där någon form av diktatur successivt tar över makten.
Även om vi i exempelvis vårt eget land kan vara väl så stolta över att ha en fungerande demokrati finns det tecken på att vårt folkstyre uppvisar allt fler revor eller problem. Att det uppstår beror bland annat på att partierna har allt svårare att rekrytera fler medlemmar, att färre vill ta förtroendeuppdrag i speciellt kommunerna och att de gamla folkrörelserna snabbt krymper utan att nya rörelser kompenserar bortfallet.
Vi har också starka krafter som vill centralisera makten till storregioner och storkommuner som kraftigt skulle minska antalet förtroendevalda, en omfattande statlig central byråkrati som redan idag minskar de politiska församlingarnas inflytande och som kompletteras av allt starkare centraliserade fackföreningar, företagarföreningar, kooperativa företag med mera.
Denna koncentration av makten har tyvärr gynnats av en ökad passivitet hos och minskat antal av medlemmar i organisationerna.
Vi ser också andra förändringar i till exempel kommunerna som kan försvaga demokratin. Fler och fler kommuner krymper sina fullmäktigeförsamlingar av brist på kandidater. Andra kommuner minskar antalet nämnder med färre förtroendevalda som konsekvens samtidigt som kommunstyrelsen får en allt tyngre maktposition. Dessa nya trender får sannolikt flera negativa följder för demokratin. Intresset hos potentiella medborgare att säga ja till ett förtroendeuppdrag faller kanske bort.
En annan iakttagbar tendens är att kommunernas ledande och ofta välutbildade tjänstemän ökar sitt inflytande över de lokala besluten samtidigt som de heltidsanställda kommunalråden genom sin insyn och överblick får en gynnad ställning som politiker.
Om man oroas av dessa förändringar i demokratins skötsel och fortbestånd måste stora resurser riktas mot folklig mobilisering i alla dess former. Vad blir annars ett troligt framtidsscenario?