Socialdemokraterna avslutade sin kongress den 1 juni, som en start på valrörelsen inför nästa års riksdagsval. Med 544 beslut om konkreta förändringar inom landet vill man ge Sverige en ”ny riktning”. Det låter ju lite spännande. Frågan är dock vad det betyder för en vanlig familj i exempelvis Bergslagens bruksorter och Mellansveriges landsbygder?
Konkreta förslag att ta fasta på är bland annat att partiet lovar kraftfullt stöd till nya bostäder i hela landet, att viktig samhällsservice skall vara tillgänglig ”överallt”, att staten skall vara närvarande i hela landet (bilprovning, apotek) och att en polisstation skall finnas på ”rimligt avstånd”.
Allt detta önskar säkert landsbygdens mänskor så snart som möjligt men frågan handlar som vanligt om tid, resurser och kvalitet. Mycket brukar hända på vägen mot de hägrande målen. I protokollen från kongressen utlovas vidare fler lokala lärcentra, fler statliga utlokaliseringar, arbetsförmedling och försäkringskassa i hela landet (alla kommuner?) och ett ökat stöd till lanthandeln.
Vi som varit med under lång tid känner igen flera av löftena och påminner oss om alla stenar som kan dyka upp på vägen mot beslutade mål. Om exempelvis S och C kommer att utgöra en del av nästa regeringsunderlag finns stora möjligheter att Riksdagen sluter upp bakom förslagen. Det är ju S och C som under hela efterkrigstiden varit de största garanterna för att landsbygden fått icke obetydliga resurstillskott.
Ett av de 544 förslagen som direkt oroar mig gäller beslutet formulerat som ”bättre incitament för kommuner att kunna gå samman eller samverka”.
Detta betyder i praktiken att staten skall göra det fördelaktigt att skapa storkommuner på landsbygden enligt storstadslobbyns recept. Att samverka mellan kommunerna för att lösa större uppgifter har kommunerna gjort sedan 1950-talet. Det klarar kommunerna utan statlig inblandning.
En annan rädsla jag har är hur den statliga byråkratin kommer att ställa sig till förslagens förverkligande. De ovan nämnda verken har hindrat flera lyft för landsbygden. En möjlig ny väg att nå framgång vore att direkt ta med kommunerna i hur besluten skall genomföras och förankras.
Statsapparaten får ”tagga ner” för att landsbygden skall leva!