Jord är fantastiskt. En substans bestående av mull, mineraler och miljontals mikroorganismer. Med magisk förmåga att förse oss alla med mat. Stoppa ett litet frö i myllan och snart spirar hjärtbladen mot solen. Gå ut i skogen och peta lite försiktigt under förnan och se hur det myllrar av liv där under. Som ett eget litet universum som vi kanske inte fullt ut förstår men lätt kan hänföras av.
Och vad vore våren om man inte fick känna doften av blöt jord en tidig aprilmorgon? Se hur hagmark på bara en enda dag förvandlas från visset gulbrunt till knallgrönt när gräset sticker.
Att bilda ny jord tar tid. I vårt klimat får man räkna med en 300–400 år så där för en centimeter matjord att byggas på marken. Om man inte samtidigt försöker odla där vill säga. I delar av USA har åkermarken hanterats så vårdslöst att allt organiskt material försvunnit, kvar finns bara alven. I andra delar har jorden eroderat och är nu borta med vinden. Utan jord, ingen växtlighet, utan växtlighet inget solskydd eller fotosyntes. Kvar blir bara sand och sten.
På ytterligare andra platser finns matjorden kvar, men är så förorenad att inget vill växa. Och om en planta skulle slå rot är den i alla fall inte tjänlig som föda.
Jorden förtjänar den största vördnad. Den är grunden för allt liv, en förutsättning för vår mat. Men ändå är vårt förhållningssätt precis tvärt om. Byggnation på åkermark har länge varit ett omtvistat ämne – men trots att vi är överens om att det skadar framtida livsmedelsförsörjning ploppar köpcentrum och lagerhallar upp ur åkrarnas brunjord som svampar.
Och nu de senaste åren den optimala galenskapen. Solceller på åkermark. Enorma ytor tas i anspråk för att producera grön el som i sig skulle kunna tyckas lovvärt. Men när vi vet att matjord som duger till livsmedelsproduktion inom mycket kort kommer att bli en akut bristvara framstår etableringarna som rätt kocko. Att montera ner plast och plåt för att återställa kommer att bli ytterst kostsamt för nästa generation, om det ens går. 25 års garanti på konstruktionen säger företagen som vill sälja. Baaah! Säger jag. Om 25 år har de som utfärdar löftena i dag hunnit plocka hem vinst, avyttrat av sitt företagsinnehav och rullat vidare för länge sedan.
Många av fabrikaten har dessutom plastkomponenter som innehåller PFAS som långsamt droppar ner i mark och vatten. Utsläppet sker i små doser, men som den lömska evighetskemikalie PFAS är bryts den inte ner utan samlas i allt högre halter i – just det – matjorden.
En grön omställning borde snarare handla om att förvandla varje grått industritak till en solpark. Villkoret för att bygga ett logistikcentrum eller livsmedelsbutik skulle vara att kombinera det med vind- och solkraft. Parkeringsplatsernas trötta asfaltsöknar och biytor bredvid dåliga trafiklösningar kunde komma till nytta.
Men låt oss komma överens om att inte bygga sönder matjord med solparker. För kommande generationer. I solidaritet med de delar av världen som inte har tillräcklig inhemsk livsmedelsproduktion. Och av respekt för matjorden. Etablera inte solceller där det skulle kunna växa havre och potatis. Även om det går, även om man får och även om det på kort sikt är lönsamt.